Aftonbladet – 27 februari 1869, sida 2

elda linsts knäna RBIUSDPDAGEN Hr C. ÅA, Lindhagens motion Om beviljande af anslag för att genom agenter förskaffa närmare kännedom om de till Nordamerika utflyttade svenskars verkliga belägenhet, samt om de för svensk kolonisation derstidås lämpligaste trakter, m. m. , Vår tids måhända vigtigaste företeelse är emigrationen, hvilken i våra dagar, till följd af de lättade kommunikationerna, vunmit en sådan utbredning, att numera hundratusental menniskor årligen utgå från vestra och mellersta Europa, för att befolka andra verldsdelar. Ehuru äfven från vårt fädernesland utvandringar länge pågått, är det dock först med sistlidne år, som emigratioven hos oss nått en sådan höjd, att hon tilldragit sig en spänd uppmärksamhet. Orsaken till den då timade stora utvandringen är till stor del att söka uti 1867 års på så många ställen felslagna skörd i förening med den arbetslöshet och det myckna ekonomiska obestånd, som uppkommit genom de senare årens missgynpande konjunkturer. Men man misstager sig utan tvifvel, om man häraf drager den slutsatsen, att utvandringen i allmänbet är någonting tillfälligt och snart öfvergående, eller tror, att den kan väsentligen hämmas i sin fortgång. Det hos något hvar naturliga begäret att göra lycka samt strätfvandet att bereda sig och de sina en sorgfri framtid manar menniskorna att begagna hvarje tillfälle härtill, som erbjuder sig; och det är nog, att en utvandring till främmande land kan bereda ett sådänt tillfälle, för att den skall med oemotståndlig makt locka dem, som här hemma finna sina förhoppningar eller önskningar i ett eller annat afseende svikna, eller anse vägen härstädes till bergning och välstånd vara alltför lång eller mödosam. Hvarje motgång eller hinder här hemma framstår med den nakna verklighetens hela tyngd, under det att från det främmande landet, till följd af afståndet och hoppets lockelser, endast idel lycka hägrar. Är det nu så, att utvandringen, ehvad bemödanden än må göras deremot, går sin gilla gång, måste all tanke på att förhindra densamma uppgifvas. I stället har man att så mycket som möjligt mildra dess olägenhbeter, samt tillse, Huru utvandringen må kunna vändas till godt för fäderneslandet. För att komma till rätta härutinnan är emellertid oundgängligt, att man ser saken i hans rätta Jjus. Utvandringen har hittills framhållits såsom någonting för landet ovilkorligen skadligt, och, då man nödgas medgifva, att hon ej kan hindras, betraktats såsom ett oundvikligt ondt. En sådan uppfattning är lätt förklarlig. verge lider icke af öfverbefolkning, utan behöfver tvärtom mera folk för att tillgodogöra sina rika tillgångar. Vid sådant förhållande Betraktar mn naturligen med missmod en rörelse, som beröfvar landet hvad det mest behöfver, nemligen arbetskratter. Men det är derföre icke gitvet, att denna uppfattning är riktig, och den bekräftas ej heller af erfarenbeten. Betrakta vi t. ex. de länder, som lemnat de ojemförligt. största bidragen till utvandringen fran Europa, nemligen Storbritannien och Tyskland, så visar sig, att just dessa länder äfven äro ibland dem, som gått raskast framåt så i välmåga som i folkmängdstillväxt. Em likartad företeelse visar äfven Norge, hvilket land i förhållande till sin folkmängd lemnat flera utvandrare än de flesta andra, men deta oaktadt gjort jättesteg i materiel utveckling samt tillväxt i folkmängd. hastigare än Sverge. Denna företeelse är också belt naturlig, när man rätt er saken. Utvandringen, då bon, såsom säkerligen alltid skall blifva fallet hos oss. håller sig nom måttliga gränser, medför visserligen till en början ganska kännbara rubbningar, men öfvergår snart till ett normalt tillstånd och blir då i fill fälle att återgälda landet hvad bon i andra afsenaden beröfvat det. Så bortför utvandringen, såsony redan är nämndt, folk och arbetskrafter från landet; och, icke nog härmed, hon medtager äfven ej obetydliga kapitaler. Men när utvändringen blifvit normal,ersätter hon landet allt detta genom stegrad företagsamhet och lättade utvägar till försörjoing för de qvarblifvande. Det yngre slägtet möter framtiden med större mod och tillförsist, då det ser framför sig, huru utvandrarne ständigt lemna m d rbetarnes leder för dem som komma närn Br, kan hysa för boppning att i värsta få utväg till bergning på annan ort, om det misslyckas hemma. Den Större företgsasbet och just, som häraf at