Aftonbladet – 26 februari 1869, sida 2

T jag måste stänga igen fönstret och låta blomolaset stå der-utanföre. Jag vill läsa för att lugna mina upprörda tankar. Buketten har återkallat i mitt minne det der uttrycket på grafstenen: Och så är denna rosens snara vissning Icke mera att beklaga. Den 29:de. Min födelsedag. Jag har aldrig tagit notis om denna dag och aldrig frågat efter huruvida andra gjorde det. Men denna ville jag öra en ära, eftersom den är den sista, och ira den till afsked, så godt sig göra lät. Jag hemtade tidigt in min värds småflickor ych skänkte dem de små klädespersedlar jag hade sytt åt dem, hvarjemte jag gaf hvarlera en kyss och en kaka. Derefter gick ag ut, ehuru det är en mulen och kulen lag. I trappan mötte jag hr Morriks bejent, som skulle höra efter hura jag mådde, ;ftersom jag under loppet af flera dagar icke hade visat mig ute. Det gladde mig att nåson ännu frågade efter mig. Sjelf har jag efter min predikan häromdagen törefallit mig så föga älskvärd, att jag trodde att insen brydde sig om huruvida jag lefde eller dog. Jag promenerade en lång stund fram och tillbaka under löfsalarna; ty ett regn strök fram Pr den trånga gåtan, och det var icke godt att vara der ute, då äfven en skarp nordanvind, hvilken man här kallar Jaufen-vind, hade börjat att blåsa och ehuru den visserligen till en god del afvärjdes af Kickelberget, dock alltemellanåt kom rusande fram bakom huset. ; Jag var så trög och tanklös och olustig, att jag slutligen af idel-ledsnad köpte mig en hop fikon och persikor och började att mumsa och äta medan jag gick, och då jag närkte att detta icke var det allra klokaste