Aftonbladet – 26 februari 1869, sida 2

jertligt — eller om äfven ni vore tillgängig för en mensklig svaghet, så akta er nu att ag inte vm desertören och för honom tillvaka med eller mot hans vilja, inte för att anställa rättegång mot honom, utan för att på nytt anförtro honom den fana, under hvilken han lofvat att segra och dö. Detta gaf nu anledning till den löjligaste jäflingsstrid, som två menniskor väl någonsin utkämpat. Hvardera försvarade den sats, som han några dagar förut på det häftigaste hade bestridt, och hvardera af oss sökte göra in förra åsigt så misstänkt han möjligen unde. EN Ni måste tillstå, utbrast han slutligen, satt huru en vis Daniel än kunde teoretiskt lita vår invecklade tvist, så har dock min wsigt, jag menar er fordna, i praktiskt afsende ett stort företräde. Sedan jag omvändt nig till er, är jag så glad, så försonad med Sud och menniskor, ja, med mig sjelf, som — som ni nyligen var, innan ni hade låtit örleda er att omfatta min uppfattning. I nin ställning, i mina lidanden och i de få röjder som ännu återstå mig, har inte den ingaste förändring försiggått. Endast färgen å alltsammans har förvandlats från en dyter grå till den skönaste, mest lefnadsfriska öda. Jag ser hvad som ligger der bakom, ika tydligt som förut; men om jag har förorat mycket, så återvinner jag det, när jag örlorat äfven den återstående ringa återstojen. Ni hade fullkomligt rätt uti att säga: I varje minut kan man lefva ett helt lif! Och ag har ännu så många sköna minuter — bad. äger jag? — dagar, veckor, kansk månader friga. Skulle jag väl lemna dessa olefvade? — rör öfrigt är det väl inte så särdeles mycet som jag hade kunnat uträtta, fortfor an, och jag förmodar, att veriden lugnt an umbära det, Men vore det äfven det