Aftonbladet – 26 februari 1869, sida 2

i Etsch. Der såg jag redan på afstånd hr Morrik, som med sin betjent satt i solskenet på en trädstam; han kände äfven igen mig och steg upp för att gå mig till mötes. Jag kände mig helt förlägen, ty det såg verkligen nästan ut som om jag enkom hade gått för att söka honom. Men nu kunde det icke komma i fråga att vända om; och hvartill skulle det också tjena?. Var det icke fullkomligt sannt att det gladde mig att träffa honom här, ja, att jag till och med hade någonting att säga honom? Jag var ju honom ännu skyldig den upprättelsen att säga honom, att han hade alldeles vändtom mig, att hela min för döden oförskräckta vishet nu förekom mig som en ömklig febersvallning. Jag kunde knappast vänta tilldess jag fick ett lämpligt tillfälle att göra honom denna bekännelse, och jag kände mig rentaf förskräckt, då han förekom mig med utropet: Så glad jag är öfver att få träffa er, bästa fröken! Ni skall förvåna er öfver det under pi åstadkommit med mig. Jag kände visserhgen redan då, när ni höll ert käcka liktal, att det gjorde ett starkt intryck på mig; men en hvar, om han också känner att han inte har rätt, vill dock gerna få rätt, och så sökte jag att så skickligt jag möjligen kunde, försvara min dåliga sak. Viåtersågo sedan icke vidare hvarandra, och sedandess har det mognat efter, och endast några timmar senare var jag fullkomligt förändrad och hade velat svära den dyraste ed att aldrig mera svika den fana, söm ni så tappert hade planterat. 4 7 Nå, men hvad skall ni väl nu säga, svarade jag helt nedslagen, då ni får höra att jag sjelf deserterat från denna fana? Det är omöjligt, sade han skrattande — och detta var den första gången som jag såg hönom icke endast le, utan skratta riktigt