Aftonbladet – 26 februari 1869, sida 2

i det kalla vädret, gjorde jag det onda ännu värre genom att slå mig ned hos en gammal qvinna, som satt och stekte kastanier och äfvenledes åto af dem, för att värma mig, hvarigenom jag dock först riktigt förstörde min mage. Detta är således min festdag! Men det är rätt åt mig, ty huru kan väl en sysslolös varelse komma på en så löjlig tanke som att fira en enkom festdag? Endast den som arbetar strängt kan riktigt njuta af en festdag. Det blir allt klarare för mig, att han har rätt och jag orätt — att jag icke allenast har orätt, utan äfven gjort honom orätt. Endast den hjertlöse, endast den sjelfviske kan med gladt sinne se att han blir kallad härifrån innan han egentligen uträttat någonting här på jorden. Och. det var skonsamt och mildt af honom, men likväl icke riktigt, att han gjorde en skilnad mellan min och sin ställning. Ha icke äfven vi qvinnor pligter att uppfylla i lifvet? Uppfyllde icke min mor sin pligt ända till sista andetaget? Och jag kunde här glädja mig åt och jubla öfver min onyttiga ensamhet, likt ett barn som stulit sig till skollof! Nu komma bref från min far och min lille Ernsts födelsedagsbref. Jag vill läsa dem ute i fria luften. Jaufen-vinden har rensat luften, och solen skiner åter så varm, att jag icke längre kunde uthärda kakelugns-luften, utan måste ställa upp båda fönstren. På eftermiddagen. Dagen har dock nu blifvit firad, på ett sällsamt sätt, genom en försoning, som är en ny söndring, Efter som den oväntade solen hade lockat allt hvad lif och anda hade ut i vinterträdgården, gick jag på andra sidan af kajen ett godt stycke framåt, ända tilldess jag kom till det ställe der Passer utgjuter sig