Aftonbladet – 25 februari 1869, sida 3

ingalunda, den förändrade erdning hvarefter äre dena skulle afgöras, itan tvärtom ufidanrödjan af de ständiga utskotten. : Att detta mitt yttrande torde få åtfölja moti nen till konstitutionsutskottet, är hvad jag slut gen anhåller: Hr Treffenberg ämnade äåften yttra dig, ko åtminstone 1 sitt eget tycke. Talaren ville bely. motionärens argumentation, hvilken han funn mindre tillfredsställande. I de ord, med hvill motionären inledde sin motion, påminte han o ett yttrande af den man, goin vanligen anses val riksdagsordningens författare, nemliget att rik lags-ordningen tarfvade fullkomning. Tvifve aktigt kunde åtminstone vara, huruvida han tänl sig fullkomningen på det af motionären föreslagn sätet. Man behöfde blott da sig h. exc. h justitie-statsministeriia 5 Fyren en åt dofarkd protokollet del hos ridders apet och adein, nä trågan om den nya riksdagsordningen förevar, fö att icke längre hysa tvifvel i detta fall. Motic ären anmärker, att stadgandet om den samtidig föredragningen i den nu gällande riksdagsordnin gen härledt sig från en genomgående tanke ho denna grundlag författare, ätb vid öfvergånge från den pgainia representationen till den nuva rande, i sjelfva formen eller ordningen för ären denas afgörande så litet som möjligt afvika frå: den gamla riksdagsordningens föreskrifter.. Ege nog hade h. ext., denna grundlags författare,, er annan mening, Han hade härledt detsamma frå helt andra och Vigtigare grunder. Han hade vic ett tillfälle till exempel yttrat: Föreskriften on irendenas företagande samtidigt i båda kamrarne sammanhänger med bibehållandet af fasta, från båda kamrarne utsedda utskott, som egsa föreslå sammanjenkniig ar olika beslut. Härigenom synes faran för förhastade beslut synnerligen starkt motverkad. Kammaren sättes nemligen derigenom i tillfälle att omgöra det förkastade, hvilket icke blefve fallet om en kammare, stödjande sig på den andrag föregående bifall; ned åensarima sig förenade., Ungefär samma åsigt yttrade 1863 års konstitutionsutskott, som äfven betonade den omständigheten, att ett rubbande af grundsatsen om den samtidiga föredragningen skulle störande inverka på det goda förståndet kamrarne emellan. En större politisk tidning har i en ledande artikel kallat den föreslagna förändringen en fiten jemkning, om hvars önskvärdhet bladet förmodade, att meningarne inom riksdagen lätt skulle ena sig. Men inför utlandet har samma tidning: funnit godt att kalla (len en smodification importantex, en wvigry jämkning. Den vore också i sjelfva verket ingalunda obetydlig, utan till den srad stridande mot grunderna för hela riksdagsordningen, att talaren måste på det bestämdaste motsätta sig densamma. : : Tvenne skäl bade blifvit för denstinmn åberopade; nemligtn först, att ärendena derigenom I skulle kunta erhålla den bästa möjliga utredning. I Men om det måste antagas såsom visst, att såväl d högre bildning som större erfarenhet finnas inom dlen första kammaren. och att således en srundligare och mera upplysande utredning kan ögnas ärendena der äni mbdkammpareil, så borde väl, om ändamålet intd föranäringen vore det här åsyftade, den föregående utre ningen företagas i första, icke.i andra kammaren. Det andra stälet som blifvit åberopadt vore förhållandet inom andra stater. Att en institution finnes i ett äbnat tand, bevisar likväl ingenting, då mat ej kan visa att några Väsentliga fördelar vite Usrjaet förenade; och äetin hands Mötiöhåren icke gjort. Möjligt Vöre visserligen, att andra skäl funnes än de anförda; men intilldess de blifvit frambragta, egde man rätt att påstå, att den motionerade föråndringen saknade berättigande; Talaten ville väl : icke neka, att Brundsatsök fan, innthära vissa fördelar; rich. trodde alt del borde blifvit tillämpad ; på annat sätt, och ansåg det varit rättast att öfq verlemna åt talmanskonferensen att för hvarje j4 gång bestämma, hvilken kammare först skulle bej handla ärendena.: Men hvad talaren bestämdt e ville förneka vore eg deraf, att alla frågor först skulle behatdlal är ablrö Kamiharen. q Han fore föröfrigt rädd för allt, som kan försvaga 1 den första kammaren. N Anhöll att yttrandet måtte få följa motionen till y utskottet. v Friherre Gripenstedt betviflads visserligen icke Jä att konstititionsutskottet skulle egna en sorgfäl) få lig pröfning åt den förevarande motionen, hvilken, enligt talarens åsigt, hade en långt större betydelse än som af motionären blifvit ngifven, eller vid första påseendet kunde synas. Meh det fanns en äär anledning, hvartöre talaren önskade utt med några få ord beledsaga remissen af moionen till utskottet. Motionären bade nemligen antagit såsom alldees gifvet, att grunden till den nu, fipdeade, ordingen om Ärendenas, så vidt möjligt, samtidiga öretagande i begge kamrarne, skulle nästan utelutande bestå i en genomgående tanke hos denna rundlags författare, att, vid öfvergången till det ya statsskicket, så litet som möjligt afvika från len gamla riksdagsordningens föreskrifter. Utan tt vara den nya grundlagens författare, hade taaren likväl så mycken andel i dess tillkomst, att an vore ee förklara, att detta antagande K ore oriktigt, och att den nu iäppgifna änledninen till det ifrågavarande stadgandet ingalunda ore den enda eller ens bland de väsentligaste. :enom det yttrande af justistiestatsministern, hvilet den nästföregående talaren uppläst, vore det edan visadt, att föreskriften om den samtidiga ;redragningen i kamrarne stode i närmaste samanhang med ärendenas beredning i fasta eller irskilda utskott, hvilka bildades af lika många edlemmar från representationens begge afdelninMen ett ännu vigtigare skäl för den omförda bestämmelsen låge deruti, att den utgjorde 1 nödvändig konseqvens af en bland hufvudgrunerna i förslaget, eller att begge kamrarne skola wa med hvarandra fullkomligt likställda irättigeter och befogenhet. Denna grundsats vore, så säga, en af hörnstenarne till hela byggnaden, h den vore, enligt talarens åsigt, af en så öfrvägande betydelse, att han, för sin del, aldrig lle medverka till en rubbning i detta hänseende, rilket motionen likväl åsyftade, eiler åtminstone ulle komma att medföra. I motionen åberopades visserligen exempel från dra länder, men talaren ansåg att en jemförelse ellan första kammaren hos oss och öfverhuset i igland, senaten i Frankrike eller pärskamrar h herrehus annorstädes, knappast kunde komma åga, eller åtminstone vore högst ofullständig. et vore naturligt och riktigt att dessa represenitförsamlingar, hvilka hade ett alldeles olika urrung och tilihörde ett helt annat system än vårt, fvit hänvisade till en mera passiv rol och kunde traktas såsom ett slags politiska kassationsdomlar, men detta hade ingen likhet med våra förå ilanden. Den första kammaren hos oss utginge för n folket och utgjorde ett uttryck af dess för2 ende, lika såväl-som den andra; ja! man skulle ) bon och med kunna säga, att dess rötter trängde ) SI pu djupare ned i samhället än andra kamma-. G s, ty den väljes af landstingen, hvilkas tillkomst ) Jag indar sig på en ännn längre utsträckt valrätt, ) Å den, hvarigenom andra kammaren tillsättes. det h derföre vore det ej blott fullt befogadt, utan ) fari en för vidmakthållandet af vårt statsskick af) — ersta vigt, att de begge kamrarnes likställighet ) G rubbades, hvarken i afseende på deras politiska ) und tigheter eller deras moraliska betydelse. Dennaaf I tällighet hade också blifvit på det bestämdaste ) bult ryckt genom den förändring i 49 8 regerings) Sent men, hvilken antogs samtidigt med den nya D sdagsordningen, och deruti det heter: Kamgot ne ega i alla frågor lika behörighet och mynT het. Denna stora grundsats borde aldrig öfErik gifvas, utan tvärtom noggrannt upprätthållas; D motionen vore således, enligt talarens tanka, blott oriktig och skadlig till sin natur, utan PD jemte i formelt hänseende felaktig, då den )tyck tade en förändring i riksdagsordningen, hvari) Pen om denna skulle komma i en uppenbar strid ). G I den uti nyssnämnda 8 af regeringsformen fastI han