Aftonbladet – 25 februari 1869, sida 3

ONSde dd AE rr Lt RNE ARA Men, för f-n, hvad är det här för e mottagande? frågar han med lätt förkla lig förvåning. bbs! Åh, det var ingenting annat än att ej blefvo så öfverraskade af att se er. N att) bur har ni mått? agal Jo, tack, mycket bra, jag har haft u ömI märkt roligt. : ter1 Och ni har befunnit er väl hela tiden it Ja visst, ser jag då så krasslig ut? abb ) , Nej, Gudbevars, tvärtom. Men det m att jag säga, att jag minst kunde drömma on visa att jag skulle få se er igen — i afton. ned I Den hederliga frun gick, men pigan sto iMlänvu qvar en stund och betraktade den åter komne med en skakniog på hufvudet, lik nig som om hon ej ville tro sina egna ögon, me er, Peter Stål hade för mycket att tänka pi rg, latt han Jade märke dertill. Han var teater recensent och som just samma afton en n va Ples skulle uppföras måste han skynda me Satt kläda om sig för att icke komma fö wå ) sent till teatern. ) På vägen dit gick han in till sin barbe ej jrare. När han kom in på rakstugan, gjord fb en intvålad person, som just var under be. å handliog, en tvär knyck och fick af den an d. ledningen en skåra af rakknifven. En hvisknniog uppstod i hörnet mellan ett par yngrq ån liutvålare och då en af dessa derpå företog re I Peter Stål till behandling föreföll det hoinom som om den unge mannen anställde en mycket omsorgsfull syneförrättning, omfat. tande icke blott hans hals utan äfven hans )0 I nacke, som dock icke skulle rakas. Men till allt detta lade vår vän ej synnerligt märke e I då. När han kom in på teatern var åskådareilplatsen mörk och ridån uppe. Man höll just å på att spela slutscenen i det lustspel, som gick före aftonens nya stycke och ingen ohbtt I serverade derför hans ankomst, men kuappt 2Ailade ridån gått ned och ljuskronan sänkts, )I förrän han hörde ett förunderligt tisslande if Joch tasslande från alla sidor och då han såg e-Jsig om voro alla kikare från amfiteatern Jutan undantag riktade på honom och på I parketten hade man rest sig upp rundt ombikring honom och alla kikare voro äfven här riktade mot det centrum, der han satt, Man tittade på honom, hviskade till sin granne, såg på honom igen och skrattade. Hans närmare bekanta helsade på honom med påfallande starkt markerade tecken, och den förklariog, som låg i deras ansigten, vittnade omisskänneligen om att återseendet icke blott hade framkallat glädje utan äfven en munt)terhet, hvartill det var bonom omöjligt att J upptäcka någon rimlig anledning. il Han började med fingrarne öfverfara av-Isigtet af fruktan att han möjligtvis kunde ha glömt att torka bört raktvålen, han mönstrade sin klädsel från topp till tå för att se om det var någon oordning i den som framkallade munterbeten — allt förgäfves. Bekikandet, hviskningarne, fnissandet och , helsningarne fortforo ändå. tl Nu skyndade han sig ut. Han ville i en Iaf schweizeriets speglar grundligare söka efior -l orsaken till den märkvärdiga effekt hans åsyn I framkallat. I. Denna uteblef heller icke. Knappt hade I han kommit in i salen förrän ett jubelrop och ett stormande hurra, blandadt med skratt, -alsade honom; det kom från några af hang Sh pen nta, som sutto kring ett bord. De frn efär som en menniska som ottogo honöm um. — 2n tredje våningen ramlat ned på gatan mn SD kade än och reser sig upp igen utan am? en buckla i sin hatt. 4 Han inåste till slut sjelf skratta met men då hans skratt blott var ett eko af der ras jubel, lemnade det svart plats för käns undran, som uttalade sig i den, såsom han tyckte, väl befogade frågan: Har då hela staden blifvit galen nedan jog varit på landet ? Tvärtom, min vän, försäkrade anförarem för skrattkören. Kan du väl tänka dig nå-: got förnuftigare än att dina vänner jubla öfver att återse dig som ett lefvande bevis på att du, såsom jag hela tiden sagt, är ei alls för klok karl till att... hahaha! — Skål, kamrat! Den drunkna skall, hap hänger sig ej! år inte du heller galen? frågade Stål vännen med stigande förvåning. Nej, jag allra minst! Jag bar slagit vad om vn med tre olika personer och em en frukost — till hvilken jag härmed iuviterar dig — med en fjerde om att det var !ögafo Hvilket? Det, att du är galen? Nej, att... Kom hit så får jag se riktigt på dig!, a Han tog tag i skjortkragen på Peter Stål och började hålla syn liksom barberarepojken gjorde. Äfven de andra tittade nyfiket, de värsynta beväpnade sig till och med med lorgnetter. x Se sjelfva! Finns här minsta spår af någon strimma? Här finns inte så mycket rödt som efter ett loppbett — triumferade vännen. Nej, hör på, gör mig inte tokig!, utbrast Ståt helt allvarsamt —hvad betyda dessa era, upptåg?, Vet du då ingenting af? Har du icke hört det? ; Hvad? Hvilket? Det man de tre senaste dagarne berättat ned fullständigaste visshet? Nej! Hvad har man då berättat? ; Ingenting annat än att du hängt dig, helersvän! Det var alldeles afgjordt, så säert att ett halft tjog unga estetiker varit os redaktören för att få din plats i tidingen. Jag — hängt mig? Det är då det sista ag skulle göra. Hvem har satt ihop den istorien? Peter Stål tog saken grundligt. Han ville :ke nöja sig med den vanliga förklaringen, tt hela stan, hade berättat det, utan fösatte sig att taga reda pi den som hade erättat det för hela staden. Som rationast var han öfvertygad om, att ingen sak, ke en gång ett rykte, kan komma i svang F sig sjelf och som tidningsskrifvare hade än ofta sett bur behändigt det går