Aftonbladet – 25 februari 1869, sida 2

An — Räddningsanstalter för drunknande. Antalet af dem som denna vinter omkommit i och omkring hufvudstaden, derigeiiom ätt dö gått ned sig å svag is, är ovanligt stort och man hår änledning befara, att detta antal ännu kan komma att ökas, innan isarne bli till den grad svaga, att det icke mera faller någon in att å dem våga sitt lif. Det vore 1 hög gräd önskligt, om vederbörande ville vara betänkta på någrå ätstalter, hvarigenom större möjlighet förefunnes att rädda dem, som råka i sådan fara. De ståeride varningarne för svag is tjena snart sagdt till ingenting och då det alltid blir ett antal unga personer, som icke kunta ttiotstå de svaga isarnes lockelser, borde medel icke saknas, hvarigenom man kunde komma drunknande till bistånd. Stegar och bräder äro svårhandterliga och kunta 6 finnas tillhands der de skulle behöfvas; under denna viiter har man mer är en gång fått åse, huru de som skyndat till de drunknandes hjelp, sjelfva omkommit, derföre att de icke egt någon annan utväg, att utföra sitt menniskovänliga a än att sjelfva gifva sig för långt ut på den svaga isen. Utomlands ha vi haft tillfälle att se mycket enkla och föga kostsamma räddningsapparater, bestående af en lång lina, som i ena ändan är försedd med en blykula, som gör det möjligt att kasta den ut till den som skall räddas, men å hvilken för öfrigt här och der äro anbragta korkstycken som hindra den att sjunka. Dylika linor borde utan synnerlig kostnad vara tillgängliga härstädes i bestämda lokaler invid sjöstränderna, så att de vid inträffande drunkningsfära kunde genast hemtas och användas.