Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 2

sta gångensom jagSkommit: på mig mec hvad man plägar kalla att tänka högt, Till min egen förskräckelse fattar då hjertat mod och kommer fram med en mängd dolda och förstulna bekännelser, så att jag hör mig sjelf under talandet, och förundrar mig över att jag kunde ha haft den djerfheten att herrbergera sådant hos mig, och ännu mera öfver att jag nu kan låta främlingar höra det. Det är rentaf som om det funnes två väsenden ipom mig, ett modigt, klokt och vältaligt, men som sällan träder fram i dagen, och ett qvinligt, förläget och enfaldigt, som, då det andra tager till orda, sitter der med förvåning och hjertklappning, men likväl icke vågar falla det andra i talet. Hvad som egentligen gaf anledningen, har jag nu glömt. Jag vet endast att jag, innan jag väl visste ordet af, var midt inne i en ifrig, nästan uppbragt predikan öfver den dödsfruktan, som stod skrifven i ansigtet på så många omkring oss och äfven på honom som satt tyst och blek bredvid mig. Det mesta af hvad jag sade har jag åter förgätit, ehuru det, medan det gick öfver mina läppar, särdeles behagade mig sjelf och föreföll mig oemotsägligt. Endast det erinrar jag mig att jag predikade öfver den Goetheska texten: Ty jag. har en. menska varit, Och det är att vara stridsmanv. Nå ja, om vi alla äro stridsmän och förr. ller senare sjunka ned vid vår fana, hvar-! före skall det då endast för dom, som bära vapen som ett yrke, anses för en skam att! så i elden med skälfvande knän? Hvarföre ! trider -det-icke öfverhufvudtaget. emot. nensklighetens kår-anda och vapenära, att; uckatide och veklagande haka sig fast vid itvet, dim fåran rycker en till mötes? Den