Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 2

Jögonblick, då det var för sent, då insigten Jkom, men kraften lemnade den i stic et, denna tär på mitt lugn och gör det omöjligt för mig att taga ett så gladt afsked som ni. I Ser ni, jag har just icke varit sämre än de bättre af mina likar. Jag har bortplottrat, bortrest, bortspelat och bortslösat mitt lif, ochså länge min far letde, inbillade jag mig till och med att detta var något som tillhörde mitt stånd; ja, min far sjelf var af denna tanke. Jag hade ätven hvarjehanda så kallade intellektuella intressen, måste vara med om hvarje ny skådespelares, sångares eller teaterförfattares debut, samlade vackra taflor, spelade i dilettant-qvartetter mitt violoncell-parti icke så illa och gällde för en treflig sällskapsmenniska. Nu dog min far, och hans förmögenhet, hans gods, hans politiska förbindelser och förpligtelser voro plötsligen söfvergifoa. Ingen hade kunnat ana ett så brädstörtadt slut. Nu kom turen till mig, nu bade, jag ryckt fram i första ledet oc) skulle stå som en man — och så blef det slut, isnan det ännu hade börjat. Hyarföre det blef slut, är en annan fråga; huru mycken eller huru liten skuld jag kan ha dernti, hör inte heller hit. Men äfven med antagande att jag vore helt och hållet utan skuld och att olyckan kommit öfver mig, som en sten faller ned ifrån taket, så torde ni dock medgitva, att jag ser tillbaka med andra blickar än ni och derföre också måste se framåt med en helt avnan sinnesförfattning.