Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 2

sarettet hör kanonens dunder, blir väl just icke föraktlig, om han dervid skulle känna sig skakad af en feberrysning. Men det finns väl äfven en annan skilnad, som en flicka icke fullt kan förstå. En man, som ser sig omkring i verlden, inser snart att denna icke är till endast för njutning, att han har något att göra, en uppgift ätt lösa, en pligt att uppfylla. Medger ni inte, att det är smärtsamt. att vända verlden ryggen, innan man ens vidtagit de första anstalterna till uppfyllandet af denna pligt? Och denna skilnad får ni inte glömma, min bästa fröken. Soldaten fyller sin pligt i det han dör; hvarje annan riktig karl, i det han efver, såframt hans död icke behöfs som ett offer eller som ett föredöme. Huru skulle väl således den, som hittills endast lefvat för utt försumma sina pligter, kunna undgå att petrakta sin död såsom en ny skuld, en ry sligtförgätenhet? Vi ha redan utbytt så många bekänneler med hvarandra, fortfor han, att det fore dåraktigt att tillbakahålla en, som viserligen är helt och hållet personlig och som nöjligen torde sakna allt intresse för er. Efter e åsigter ni yttrat, måste ni utan tvifvel nse min dystra, olyckliga stämning för fruken ar en omanlig förtviflan vid åsnen af en iker död. Jag hoppas dock att ni skall li något mildare stämd emot mig, då ja iger er, att mina lidanden redan tillräckligt tognat mig, för att låta ett lif, sådant som NAS Mm mm LO nn ig hittills lefvat det. i tomma förströelser, igen till hvarken gagn eller skada, i ren soism, förefalla mig alltför ringa och värdest för att måhända ännu räddas genom läwens konst och detta beprisade klimat. itt förflutna låter mig dö lugn; det var inte cket bättre än ett skenlif. Men den fram, somm jag hade velat eröfra mig just i det