Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 2

verld, der just det starkaste ljuset kastar der starkaste skuggan? Gud vet huru länge jag kunde ha fortsat på detta sätt, om icke ett häftigt anfall a! osta slutligen hade tagit ordet ifrån mig Då först började jag att tänka efter hurt allt detta möjligen kunnat verka på mir stumme och sorgsne åhörare, om det kunde vara välbetänkt att, innan jag hade lärt känna honom, så der för hans ögon utbreda mitt lilla förråd af lefnadsoch dödsvishet. mig var detta ett läkemedel, det de jag tydligt. Men om hans natur icke v tillräckligt stark för att kunna fördraga d , på hvad sätt kunde jag väl då vara honom till gagn? Måste jag icke rentaf förekomma honom så sträf och påflugen, som damen utan nerver hade förekommit mig sjelf? Hade jag väl någon rättighet att tränga mig på bonom med min hjelp? Men det var nu en gång skedt och kunde icke göras ogjordt. Väl tio minuter satt han ännu så der försjunken i sina tankar, och jag hade god tid att göra mig förebråelser. erefter började han att med allvarlig, men dock mycket hjertlig min skingra mina farhågor. Han kunde, sade han, nästan ord för ord hålla med om hvad jag hade sagt, och det var honom en stor tröst, eftersom han hyste ett lifligt deltagande för mig, att e mig så rustad och glad gå mitt öde till nötes. Men menniskornas lotter falla olika. Jag vill inte alltför mycket fästa mig vid itt vi väl med orätt hos den sjuke villsöka! len kraft, som med rätta fordras hos en. kara. friska, stridsfärdiga män under vapen. On soldat, som kamperar i snö och kan narschera sina tolf timmar om dagen, har n friskare märg och blod att taga till, då! et gäller att på lif och död slåss inne i: kansen. En sårad, svin från sin bädd ila