Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 2

soldat, som aftonen före drabbningen gör et försök att smyga sig bort från hären, hem. tar man med skymf och skam tillbaka oc! anser honom allt för usel för att låt: honom dö i de tappres led. Och en döende som af döden tiggde dagar, timmar och minuter, skulle icke synas oss ovärdig, skulle icke ha förspillt allt vårt medlidande, så när som på en liten återstod af axelryckande medlidande med hans svaghet? Detta och dylikt sade jag; jag kände mig till mods som en gammal inbiten knekt, som, ionan han för sitt regemente till stormningen af en skans, ännu en gång riktigt vill intala det mod. Jag tror, att om hela kur-sällskapet i detta ögonblick hade samlat sig omkring mig för att höra på, skulle min eld derigenom endast ännu mera ökats. Midt i denna fältpredikan kastade jag en blick ut öfver det underbara landskap, som låg framför oss i solen och tycktes fråga: År det då verkligen så fördömfligt, om man ogerna för alltid tillsluter de ögon, som fattat kärlek för allt detta och icke veta när de åter skol: upplåtas och huru ombytet skall behaga dem? Men denna inkastade fråga bragte mig icke ur fattningen; jag hade redan mitt svar färdigt: Om du en gång njutit det, så är det ditt för evigt. Hvad har väl tiden att skaffa med vår eviga själ? Om hon är evig, så upphör icke det bästa som how här nere upplefvat, att vara bennes egendom, hvilken hon i evigheten kan föröka och luttra. Och för huru få rena känslor af lycka ha vi icke att tacka det som vi nu för evigt vå att lemna? Huru mycket bedrägeri, huru nycket tomt bländverk måste det icke ligga våra käraste fröjder, då vi midt i deras jutande känna vår oro och vår eviga trålad? Hvarföre således icke med klar panna ap afsked från denna dysträ och körta