Aftonbladet – 23 februari 1869, sida 3

mn RR UTRIKES FRANKRIKE. Le Journal officiel offentliggör en skrifvelse från inrikesministern till polisprefckten i Paris, hvari anbefalles ett strängt handhafvande af lagen om offentliga sammankomster. Hädanefter är d t förbjudet att på sådana sammankomster afbandla religiösa och poliska ämnen, och de församlingar, som icke ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, skola upplösas. ENGLAND. Under adressdebatten i underhuset den 16 dennes yttrade sig premierministern Gladstone efter några anmtt kulan af Disraeli, som fann trontalet alltför obestämdt och allmänt i afseende på de utländska förhållandena, på följande sätt om Englands ställning till den grekisk-turkiska frågan. Äran för hvad som uträttats i denna sak tillkommer hvarken detta land eller H. M:ts regering, utan måste snarare tillskrifvas ett verkligt framsteg i civilisationen. Man har här ett fall, då två makter, upphetsade genom en ärfd afund samt till följd af racernas sympatier och antipatier söndrade i sina inbördes underhandlingar, stodo i begrepp att anlita den råa styrkans och blodsutgjutelsens skiljedom, men der blott och bart användandet af moraliskt inflytande varit tillräckligt för att afvända krigets olyckor (Bitall). Jag är fast öfvertygad, att om det fins någon känsha, som är starkt utbredd här i landet, så är det en önskan, att vi, utan att hålla oss till godtyckliga doktriner och pedantiska reglor, i lognt och jemnt framåtskridande kunna bidraga att grundlägga sen allmän mening i Europa, som skall vara i stånd att befrämja och underlätta hvarje gemensamt uppträdande af makterna, hvarigenom krigets stora olycka kan afvärjas endast genom användandet af moraliska medel. Hvad som erfordras för att ett sådant gemensamt uppträdande skall kunna leda till ett lyckligt resoltat är, att man afstår från alla intriger, och att alla regeringar bannlysa trångbröstade och egoistiska tänkesätt. Det är endast rättvisa mot de makter, som ha varit närmast intresserade i den sista tvisten, då jag på mina kollegers vägnar här uttalar, huru mycketvi erkänna. den fullkomliga uppriktighet i åsigter och bemödanden, den ärliga längtan att uppnå ett stort allmänt syftemål, som hvardera af de ifrågavarande makterna lagt i dagen i denna fråga. Det är lyckligtvis icke något nytt eller enstaka faktum, att den franska och den engelska regeringen stå på samma ståndpunkt, då det gäller att ordna de orienta liska förvecklingarne. Det var kanske Preussen, som först föreslog att behandla saken på en konferens; den anda, som Österrike och Italien uppenbarade, var alldeles densamma som den, af hvilken de nyssnämnda makterna lifvades, och under underhandlingarne har ingenting förefallit, som kunde gifva anledning att tro, att resultatet vanns först efter en strid mellan motsatta intressen och anspråk. Ryssland intog i denna sak en egen ställning, emedan det stod i dess makt att blott och bart genom n meningsskiljaktighet kullkasta de öfrigas fredsvilkor; men ehuru — kanske med skäl — tvifvel framkastats om en rysk diplomats (general Ignatieffs?) hållning, hvilken icke tycktes stå i samklang med den kejserliga regeringens bestämda afsigter, så fordrar dock simpel rättvisa att medgzifva, att Ryssland har användt sitt inflytande på det ärligaste, bestämdaste och mest otvetydiga sätt för att förmå de båda tvistande parterna att atnöja sig med ett re-j sultat, hvilket af naturliga skäl var dem något emot, men som deras bästa vänner ango öfverensstämmande med rättvisa och bilighet. Och icke minst bör man loforda det hof,som hade blifvit kränkt af Grekland i sina internatlvnella rättigheter och hade piltigt