örn och en varg. Striden uppstod sålunda att haren, hvilken såsom vanligt hela natten skuttat omkring, ännu i daggryningen fann för godt att fortsätta sina krumbugter. I ljusningen sprang han ännu omkring på en ängli i närheten af sagde hemman, då örnen, som hela natten flitigt låtit höra sitt huuh, äfven begaf sig åstad för att skaffa sig frukost och, sväfvande högt i rymden, observerade den i buskarne fnaskande haren, samt var ej sen att helt plötsligt slå ned och gripa honom i nacken. Haren, som eljest också icke kan berömmas för stort mod, blef naturligtvis alldeles fasligt förskräckt och föll till bönboken allt hvad han förmådde, och dertill hade han också skäl nu, om någonsin, då örnen med sina klor illa huserade i hans nacke. Men hvad hade örnen för fröjd af sin stek? den mäktige har också sin öfverman så ock örnen; en varg råkade höra oväsendet och skyndade till för att deltaga i leken. Nu först blef det riktigt lif i spelet, ty vargen var äfven begärlig på stek, och örnen ville ej gerna släppa sitt ae men slutligen behöll vargen segern, och såväl haren som örnen blefvo bragte om lifvet. Likväl erhöll äfven vargen af denna senare betydande sår, så att han nog en tid torde minnas detta fälttåg. Slagfältet skall hafva varit rysligt att skåda, alldeles som om flera personer der tillsatt lifvet. Den befjädrade bjessen var ingalunda klen, ty afståndet emellan hans vingspetsar var nära fem alnar, skenbenet höll i omkrets tre tum, klorna voro två tum långa, och emellan baktån och den främsta tån var sju tum; sanningen att säga hade han klor som en björn. I trakten skola två sådana örnar vistats, af hvilka den ena nu fick sin bane, men den andra ännu lefver till skräck för inbyggarne i trakten, synnerligen sommartid. Hvarje sommar knepo essa örnar lamm och killingar, sårade till och med stundom fullvuxna får och voro äfven farliga för menniskor, ty under sista sommaren sargade de en vallflicka så illa, att läkemedel måste användas till hennes botande. — Hiättegång mot spiritister. För pnärvarande väcker en process stor uppmärksamhet i Frankrike. Den är mot åtskilliga spiritister väckt af familjen Beauvau de Craon eller, som den egentligen lärer heta, furstarne af Craon och Beauvau. En medlem af denna familj, prinsessan de Beavau, ett fruntimmer af 35 års Ålder, har sedan någon tid umgåtts endast med spiritister och dragit sig helt och hållet från sin familj. Det har gått så långt, att hon stängt sig inne på en landtegendom och der ej mottagit någon annan än de spiritister, hvilka presenterat henne i andeverlden och som äfven förstått att låta henne acceptera en och annan verldslig vexel. Då slägtingarne slutligen bereddde sig tillträde till hennes eremitage, fann man allt der i den största oordning och en afskräckande orenlighet. Öfverallt i rummen lågo spiritistiska skrifter samt bref från och till aflidna personer. Då processen numera utgör samtalsämne för en god del af Frankrike och äfven varit omnämnd åtminstone i en belgisk tidning, anse vi oss icke begå någon ogrannlagenhet med att tala om den. En sorglig episod ur familjen Beauvaus relationer med spiritisterna är, att då en prins Beauvau, broder till det ifrågavarande fruntimret, förlidne år en afton återvände från ett besök hos en af de i affären mest komprometterade spiritisterna, hvilken han förgäfves sökt förmå att afstå från förbindelserna med prinsessan, samt steg ur sin vagn på Boulevard des Capucines, snafvade han och föll omkull på trottoiren, hvarvid en laddad pistol, som han hade i fickan, brann af, och kulan träffade prinsen i bröstet så illa, att han kort derefter afled. Ibland de spiritister, som äro inblandade i processen, finna vi en person vid namn Guldenstubbe, ett namn som är kanske äfven för någon af svenska läsare ej alldeles obekant. Denne Guldenstubbe har sedan flera år varit bosatt i Paris och der idkat spiritism. Vi känna ej riktigt den my stiske mannens härkomst, men tro att han är född i Estland och af det landets adel. Han talar äfven svenska. I sin våning vid Champs-Elystes hafva han och hans syster mottagningar eller hade det åtminstone för några år sedan, ech man kunde då se en lång rad eleganta ekipager vänta utanför porten. Guldenstubbe tillhör det lyckliga antal af spiritister, som ej blott andligen förnimma de aflidnas närvaro, utan äfven lekamligen se dem. Han lärer visserligen icke se dem i hel figur, men han ser åtminstone deras händer, hvilka oupphörligt sväfva omkring honom, och dervid är han så van, att han icke fäster mycken uppmärksamhet vid allt detta famlande. Hans egentliga storhet är dock att hafva uppfunnit Ueeriture directe. Det är hans specialitet. Vanligtvis behöfver man ett medium för att kunna korrespondera med aflidne personer, men monsieur Guldenstubbe har kommit så långt, att han blott lägger ett oskrifvet papper i en ask eller sticker det under en möbel, och inom få minuter är det egenhändigt påtecknadt af en afliden person. Det har gifvits tillfällen, vi känna dem särskildt, då han på detta sätt förskaffat sig autografer af romerska damer, döda för 2000 år sedan, samt af Ludvig den helige m. fl. märkbara perÖnligheter. (Dp. BA ZE