Indep. belge tror sig veta, alt KrIaSmillIn sterns förestående resa till Paris endast är föranledd af hans helsotillstånd och a icke har något politiskt syftemål. PEREIRA om BLANDADE ÄMNEN. Dum som en gås. Hvarigenom har väl den arma gåsen så försyndat sig, att man gifvit henne detta föga smickrande epitet och dermed till på köpet ofta gör en icke otvetydig anspelning på det täcka könet? Buffon har sagt på något ställe: Om menniskan egde hundens alla moraliska egenskaper, så vore hon fullkomlig, och vi skulle utan att vara oartiga kunna vända dessa naturforskarens ord på gåsen och säga: Om qvinnan egde gåsens alla moraliska egenskaper, så vore hon fullkomlig. Oberäknadt att Plinius och andra äldre och yngre iakttagare konstaterat gåsens blygsamhet, så besitter detta så ringaktade djur en mängd andra goda egenskaper, som kunde vara i stånd att obetingadt lyckliggöra en äkta man, om hans utkorade skulle, inklusive blygsamheten, kunna berömma sig af att ega dem alla. Gåsen är trogen, tillgifven, vaksam — vi minnas ju att gåsen räddade Capitolium — musikalisk, och ännu mer än det, hon är klok, ja, hon är listig. Den dumma gåsen är lika listig som något annat djur, hvilket menniskan tillägger denna egenskap. Tyvärr kunna vi icke inlåta oss å något mera vidlyftigt försvar för detta så missända djur, utan måste inskränka oss till att lägga fram några iakttagelser, dels gjorda af oss sjelfva, dels af trovärdiga ögonvittnen oss meddelade, som skola ställa de icke obetydliga andliga gåfvorna, am en högre makt förlänat gåsen, i en bättre lager. n gås, som i en hönsgård lefde tillsammans med en tupp, blef af denne ständigt på ett utmar nande sätt anfallen och retad. Under en lång tid bar gåsen dessa oförrätter med en engels tålamod, men en vacker dag, då förföljaren syntes henne alltför djerf, fattade hon med sin stora näbb tuppen om nacken och släpade honom, trots hans motsträfvighet, till en liten damm och doppade honom der så länge tilldess tuppen blifvit ordentligen dränkt. Vi skulle tro att denna väl uttänkta hämdplan kastar ett vackert sken öfver gåsslägtets förmenta dumhet. ön annan gås, till och med en gåskarl, hade en sommar med särdeles förkärlek tagit en hveteåker till uppebållsort; på morgnarne lemnade han helt obemärkt sina kamrater och återvände först mot aftnarne. Till ep början kände han sig ganska hemmastadd på hvetåkern, men sedan han några gånger blifvit motad derifrån, åt han först efter mycket noggrann rekognoscering och gömde sig så snart någon menniska var i annalkande. Då byns öfriga gäss släpptes ut, besvarade han aldrig deras skri, utan gömde sig i stället tilldess de gått honom förbi, för att sedan i ostörd ro på egen hand fortsätta sin måltid. Slutligen kom man likväl hans smygvägar på spåren och evakade honom noga, men trots detta lyckades det honom grn ofta att rymma hemifrån och lefva privatif på hveteåkern. n schlesisk godsegare berättade oss ett icke mindre intressant drag af en morsk och grälsökande gåskarl, hvilket han var i tillfälle att jakttaga på sin landtegendom. Nämnde gås hade redan mångfaldiga gånger fått näpst för sitt alltför lifliga lynne, ntan att hans krigiska lusta, hvilken förledde honom till öfvermodiga anfall Å anåra djur, att flyga ut på apdras egor o. 5. v., unde tämjas. Tvärtom, han sökte till och med att förföra gåshusets öfriga beskedliga invånare att befå dylika extravaganser, hvilket äfven lyckades onom. Men på detta sätt nedkallade han en dag en ny exemplarisk bestraffning öfver sitt skuldbelastade hufvud. Man bang honom vid ena foten å det sätt, att han väl kunde nå dammen och Her taga sitt dagliga bad, men var follkomligt hindrad från alla vidare utflygter. Såsom en annan Prometheus stod khan nu vid stranden och såg med sorgliga blickar kamraterna i glada ringar ida fram på det speglande vattnet; men då grep an sig an till ett förtvifladt beslut. Under ett, högt skri störtade han sig med lyftade vingar i vattnet, så långt som hans fängsel tillät. Men för1. gäfves! Et endra och tredje försök hade ej bättre resultat. Då tycktes han plötsligt få en ny ingifvelse, störtade sig ännu en gång i vattnet, men: denna gång ö för att nå sina kamrater, utan — för att dö. Bättre döden än en skymflig fångenskap, tänkte den arme gåsen, H yud och hals lågo djupt ned i vattnet, vågorna lekte med de slappt hängande vingarne, men fötterna lågo orörliga på vattenytan. Ej en enda rörelse förrådde l; att djuret var vid lif. I detta sorgliga tillstånd blef gåsen upptagen ur vattnet och iagd på torra stranacn. Synbarligen död låg han der, ömgifven af sina sörjande vänner, bland både djur och menniskor, Om de döde intet annat än väl, tänkte de alla och glömde, vid åsynen af stoftet, hans fordna snedsprång. Man kände på honom, beklagade honom unt och i fulla öfvertygelsen om att han var död, lossades fängslet från foten. Knappt var detta gjordt, förrän det synbarligen försvunna lif1. vet återvände och gåsen skyndade sig ögonblickligen att njuta af sin frihet i det lockande vattnet. Det intressantaste af hela saken är dock att gågen vid sjelfmordförsöket var så klok, att han ej satte detsamma i verket förrän fjerde dagen efter sedan han blifvit bunden och sedan han öfvertygat sig om att en mängd personer tidt och ofta uppehöllo sig i närheten af dammen. Ett icke ringa bevis på list lemnade en hop gäss, . hvilka man låst in i ett afskildt hus. De öppnade dörren och kommo ut, Huru detta lyckades dem, derom hade man ej den minsta aning. Man gjorde då den inrättning i afseende på dörreng iåsning att detta verkställdes genom ragning på ett snöre som satt högt från golfvet. Nu bemödade sig gässcna åter att öppna dörren och nappade oupphörligt efter snöret, då-get ej gick för sig på annat sätt, Men då delta icke vilke lyckas, lade sig en af gässerxt på golfvet, hvarefter ex ar kamraterna steg upp på ucnhes rygi och fattade derpå snöret med näbben ach drog tilldess dörren gick upp: Sålunda kommo gascen ånyo ur fångenskaen och då man på nytt inspärrade dem och gaf akt på dem, kom man genast. underfopd med det sluga sätt, på hvilket de befriat sig. Vi föreställa oss att dessa drag äro tillräckliga att rentvå gåsen från den förebräelso för dumhet, man i vår tid gjort henne. Aldrig ansågs gåseni fordna tider för dum, ne; långt derifrån, hon njöt ända in i sin sena ålderdom uct största anseende och Aelianus berättar oss redan om tt slags egyptiska gäss, hvilka för sin utomordentliga slughet peifämndes räfgäss och af egyptierna ansågos för heliga djur, eburu de det oaktadt derjemte för-! tärdes med god aptit. Köttet af oxen och gåsen var det enda kött egyptierea förtärde och det synes icke osannolikt att de åto det förstnämnda för att stärka kroppskra:en och det senare för att höja själsodlingen. Och Plinius, en varm målsmän för gåsslägtet, säger: ,Map är frestad atttro, det detta djur vet att värdera visheten, ty man berättar, att en gås varit Laeydes ständige ir och följt honom på gatan och i bagat och ej lemnat honom -hvarken natt eller dag ÖOeh Atbeneus berättar av! filosofen, efter den vishetsälskande gåsens död, föranstastat om en ytterst präktig begrafning. Van, Aelianus berättar äfven om en Gylik tillgifven het af en gås, tillhörig zitterspelerskan Glauke, och talrika dylika bevis berättiga ossatt hädanefter bys en bättre mening om detta för vänskap så mottagliga djur än att ofta och i otid upprepa det I gamla ordspråket dum som en gås. (X. F2, PR) ADR FN PH Fi Ö OO OÖ DI DM PM HH Ef M H MW Mja 4 i fö kv mg Nr Rs Mm MD m FRIN DM mm mm (2 VA (NF VO SO Fr VA DD DD VP TT Ar or see — Strid emellan bare, örn ock varg. Toten Mansatkvra i Finland skrifves om följande