Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

rigt omöjligen kunde skydda sig för dess slaka och orättvisa omdöme. Jag hadeicke kommit till Meran, sade jag, för att här mig omtyckt af en för mig helt och ållet främmande krets, utan för att så tillbringa mitt lif, som det för min natur vore mest välgörande och vederqvickande. Och ni måste ursäkta mig, min nådiga fru, att jag icke ämnar låta afbålla mig derifrån genom konsiderationer, som. möjligen kunna vara mycket lämpliga för eodra, Då jag bade yttrat detta, blef jag nästan förskräckt öfver min egen -djerfhet, men kände mig dock på samma gång glad derstver och tänkte: nu mäste det väl bli ett slut. Så blef. det; äfven verkligen, så hoppades jag åtminstone, ty min gynnarinna steg upp, tog på sig en högtidlig min, som verkligen till en viss grad svor emot hennes breda ansigte ech då blonda Iockarne, och sade tr bet väl, mitt bara. Ni är så sjelfändig, att.en längre vistelse i detta rum skulle vara en indiskretion — Och dermed rusad? hon åter ut. Jag var nu fri från henne, mensicke från kennes -ordssochmisatankar. Ovbvilken småaktig, kall och -bedröflig. verld vi lefva uti! Fiones.det. då verkligen ieke-en enda läck på jorden, dersdet. kan vara ett stackars menniskobarn. tillåtet att få dö på sin gen fason? Måste man utanudss äfven sin sista suck i ett snörlif? E Nej, dem skola icke kunna förmå mig dertill, efter som jag ju ändå icke älskar dem; hvarföre skulle jag icke förakta dem eller åtminstone försöka att låta dem stå der och jögnt. gå dem förbi? Det må vara att jag icke är så synnerligt sftertänksam; men eftertänksamhet fordrar tid, och har jag väl någon: tid att förlora? Ja, Ori jag en längre tid behöfde lefva tills