Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

sik, som han högligen älskar, — Jag hade också en gång en röst, sade han leende; men den har redan gått före mig. Då vi sedan trädde ut ur boklådan, ville jag först säga honom farväl, för att gå ensam hem. Men derpå blygdes jag öfver denna ömkliga feghet och ledde våra steg raka vägen tills den åtadsport, som leder. till den vanliga samlingsplatsen. Det var ett herrligt solsken, man bar sin kappa på armen, och endast. af några gulnade blad kunde man spåra Oktober. Då vi kommo till Passer, förbi bänkarne, der det goda sällskapet satt, fröjdade jag mig öfver min glada stämning. Jag fick honom ofta stt skratta medelst allehanda skämt, och så ofta han skrattade; prisade jag mitt tappra mod, som icke hade dåtit kufva sig. Jag undrar, sade jag till mig sjelf, om det gör er, godt folk der borta, lika stort nöje att hånfullt. förvrida edra miner och svepa in er i er dygd, som det gläder mig att ännu en gång se en aftonrodvad af munterhet träda fram på detta bleka anlete, öfver hvilket döden redan kastar sina skuggor? Väl en timme gingo vi tillsammans fram och tillbaka, och jag kände icke någon trötthet. Jag har nu äfven närmare betraktat hans ansigte. Hvad som än må ligga bakom honom, hvad han än må ba att förebrå sig — något lågt kan det icke vara. Hans drag äro hvarken regelbundna eller synnerligt fram-: stående; men när han talar, har han någonting fint och själfulit, som kläder honom väl. Han kan icke vara äldre än tjugusex år; hans sätt är lätt och -obesväradt, som om han ständigt hade lefvat i den bästa societet. Jag måste vid hans sida göra en sällsam figur uti min småstadstoilett och mitt tafatta skick. : Jag här sett efter på kurlistän hvad hän