Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

heter AE tea 2 nr ätter Ei ER rat er IE ÖA EA satt. Hr. Soldin, anses efterlemna en icke obetydlig förmögenhet, hvaraf nu flera legat lära vara anordnade. — Festen till fädrens minne firades i Kristiania den 16 dennes. Man inhemtar i de norska tidniogarne. derom följande: Kl half 9 voro de till den stora festsalen närmast gränsande rummen tätt fylida af en skara äldre och yngre akadernici samt storthipgsmän. Dörrarne öppnades derefter, och under det att en orkester uppspelade en marsch, tågade gästerna in i den stora festsalen, i hvars bakgrund en vacker och ganska rik dekoration af nordiska flaggor och granar omgaf den der resta minnesstenen med namnen på de under årets lopp aflidne märkliga männen-i norden. Sedan studentföreningens ordförande, sakföraren Ernst Motzfeldt, hade önskat gästerna välkomna och föreslagit H. M:t konungens skål, besteg Björnstjerne Björnpson talaretribunen för att hålla. festtalet.. I ett glödande, varmt och ypperligt föredrag utvecklade han vår tids karakter, mål och intressen, isynnerhet-i Norge, och böjde till slut minnets bägare med en önskan, -att ungdomen icke måtte svika den nya tidens, vändpunktens, uppgifter. Talet afbröts flera gånger af lifligt bifall och helsades till slut med starka hurrarop och handklappningar. Derefter afsjövgs i unisonkör en sång med ord af Jonas Lie. En lång rad af tal följde nu tätt på hvarandra. Jur. stod. Ebbe Hertzberg talade för-de senast aflidne fädren, de män, hvilkas namn lästes på minnesstenen. Professor. Monrad. talade ör Halfdan Kjerulfsminne, af hvars konstnärspersonlighet han — säger Aftenbladet — gaf en varm, fin och ända igenom träffande karakteristik, ehuru: säkerligen den bildaf en aflidne konstnären var ännu mera träfande och. anslående, som framkallades för gästernas tankar, då musiken derefter spefade hans populära komposition. Brudefserden i Hardanger. — Blard de många öfriga talare vilja vi, tillägger samma tidning, här blott nämna den skål för Björnstjerne Björnson, som föreslogs af ordföranden och blef mottagen med sådan hänförelse, att skalden slutligen måste gifva efter för de församlades enträgna uppmaning att mottaga deras hyllniog genom att låta bära sig på kungsstol. Denna lycka, eller hvad man kan kalla det, tycktes starkt uppröra Dölen-(den bekante författaren Vinge), ty han steg genast derefter upp i katedera och förkunnade i en ny form. sin gamla lära, att olycka, kamp och strid är det sanna kriteriet på ett verkligt geni; ett lyckligt geni var ibans tanke en lika stor sjelfmotsägelse som den glada kristendomen; för ingendera ville han gifva mycket. Hans sjelfbehagliga paradoxer tyckItes väcka ett ögonblicks misstämning, som likväl snart gick öfver, då storthingsmannen Bentsen uppträdde och i ett verkligen själ follt tal höjde ett lefve för Frankrike såsom örans representant i veriden. Man var tillsammas till.något öfver. midnatt under en mycket liflig och treflig sinnesstämning, hvilket säkerligen till en stor del var att tillskrifva den svängd af äldre-akademiei och storthingsmän, som hedrade laget med sin närvaro. i