Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

ten nemligen att behöfva och fördraga tiiheten, sinnets allvar och klarhet, modet att våga något stort, och andakten att. blicka upp till den Störste, så känner jag åtminstone deraf tillräckligt inom mig för att stå som en man och under ett heltt lif slå mig fram dermed, trots alla småsinnade och trångbröstade menniskors antäktelser. Men hvartill gagnar mig nu detta, då jag är en flicka och icke skall komma att lefva? Nå ja, åtminstone skall det bjelpa mig att dö lugn. Dessa bref ha återväckt m musiken, och jag hoppas att ing skylla mig för öfverdrifvet slöseri derföre att jag hyrt mig.ett litet klaver. Detta stårnu sedan i dag på morgonen i mitt rum; men jag har på så tång tid icke spelat, att jag riktigt blygdes för att under samma tzk med Mendelsohns bref försöka klipka på hans Lieder ohne Worte. Jag skall försöka skaffamig noter. Jag måste emellertid ärligt bekänna, att jagsutbrast i tårar sedan jag hade anslagit de första takterna. Efter det der samtalet återstod ännu ett sårigt ställe, som plågade mig, då jag åter hörde den första musiken efter så många veckors förlopp, men jag lät tårarne flyta och spelade mig åter till lugn. Den 22:dra: I dag har jag åter mött honom, något som jag under de sista dagarne undvikit. Så fast jag är beslutit att gå min egen väg, så ha de dock betagit min första otvungenhet. Jag träffade honom i boklådan, då jag ville utsöka musikalier åt mig. Han frågade mig öm jag hade känt mig sjukare, efter som jag icke hade visat mig ute på det vanliga samlingsstället. Jag kände att jag rodnade, då jag svarade: Nej, JR var bara inte stämd för att gå ut — Sedan talade vi öm muin kärlek till