Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

sammans med dessa menniskor,skulle det kanske vara klokt att icke reta dem, utan underordna mig dem och deras åsigter. Klokt obestridligen, men dock bedröfligt, och vore det väl till sluts verkligen mödan värdt att öfva denna sorgliga klokhet? Hvad skulle de i värsta full kunna göra mig för skada? Lemna mig allena? Men detta vore ju det bästa de kunde göra mig! 5 Han skall ha förskyllat sira lidanden. År han väl derföre mindre beklagansvärd? Måhända härrör sig hela hans melankoli endast deraf att han har att göra sig förebråelser, såsom min munterhet härrör af mitt oförskyllade öde. Båda ha vi att lemna ett annat lif; jag har ingenting att ångrå, men också ingenting att önska mig tillbaka; han har kanske båda delarne. Så dö vi båda on annan död. Och nu skulle det vara ett brott att vexla ett öppet och otvänget ord med hvarandra? Menniskor, som i hvarandras sällskap anträda en lång resa, sluta ju ofta en nära vänskap, ja, ett verkligt broderskap, redan på den första stationen, fast man skulle förtänka dem, om de vänligt tilltalade hvarandra, innsn de stigit upp ivagnen vid hvarandras sida? Måndagen den 21 Oktober. Hela söndagen stannade jag bemma och skref och läste Mendelsohns ungdomsbref, som äro vida mera älskvärda än alla de bilder jag känner af honom. Om jag vore en man, skulle jag icke vilja vara något annat än en konstnär. . Detta låter måhända temligen öfverspändt, emedan den som saknar talang endast kan föreställa sig den yttre obundenheten af en sådan tillvaro, men icke känna något om denna käalielses inre sorger och mödor. Men om ett stycke :af konstnärsskupet ligger i karakteren;i själen, kraäf