STOCKHOLM den 19 Febr. De nya jernvägsbyggnadsplanerna. Vi införde för ett par dagar sedan i vårt blad en uppsats rörande detta ämne af frih. H. Hamilton, hvari åtskilliga anmärkningar gjordes med afseende på de planer, som nul vid riksdagen framträdt, i fråga om anläggniogen af jernvägar i vårt land under den närmaste framtiden. Då denna fråga med skäl ådragit sig den största uppmärksamhet, se vi gerna att densamma blir ur flera synpunkter diskuterad och meddela derföre ur en skrifvelse till oss följande, såsom svar på de af frih. Hamilton gjorda frågor och anmärkningar: Hvad först angår farhågan att obligationerna skulle alla gå till utlandet och sålunda öka vir utländska skuld, så har erfarenheten visat, att denna fraktan är ogrundad. Sådana obligationer hafva en naturlig benä oenhet att hålla sig inom landet, såvida den finansiella ställningen inom detsamma ej är alltför mycket osund. Till och med under nuvarande tryckta affärsställning är kursen på våra i utländskt mynt utgifna obligationer högre här än i F amburg, och ett icke obetydligt belopp af dessa obligationer hafva blifvit hit återköpta. Det ligger också isakens natur, att dessa papper helst egas af landets invånare, såvida dessa eljest ega förtroende till sina egna institutioner. Beträffande de fördelar som skulle vinnas derigenom att flera bolag bildades och helst ett för hvarje ort som af banorna genomlöptes, så har erfarenheten tyvärr visat det illusoriska i förhoppningarne derom. Jordegarne hafva vid expropriationer, likasom leverantörer, vid sina åtaganden, icke visat det allra ringaste undseende för dessa bolag, bestående af en oändlig mängd små aktieegare, hvilka icke heller å sin sida genom att ega ett större intresse i sjelfva byggaadsföretaget känt sig manade att verka för detsamma. Det är endast derigenom att några kapitalstarka personer ingå 1 ett sådant företag detsamma blifver industrielt, skötes väl, och såmedelst blir lukratift, äfven för de smärre aktieegarne, hvilka ingå deri af förtroende till de större. Bland våra, af enskilda bygda jernvägar äro de som utförts af bolag, hvari några få ingått för betydliga belopp, t. ex. Gefle—Dala och Köpings— Utter bergs NarOr, de enda som blifvit verkställda såsom industri-företag och sålunda lyckats. Det är också uppenbart, att om ett bolag utför alla arbetena, de s. k. faux frais blifva mindre, uppköpen kunna göras i större skala till billigare pris och likväl till större fördel för den inhemska industrien, än om man påräknade flera små bolag, hvilkas tillkomst till och med är ytterst problematisk, hvaraf följer att de landsorters billiga förväntan, hvilka nu helt och hållet sakna jernvägar, ej blefve uppfylld. Vill man således befordra den inhemska jernindustrien, så måste detta ske genom ett större bolag, som för en längre tid kan göra beställningar på de för jernvägarne erforderliga materialier. Den farhåga, som vii en annan tidning sett uttalad, att såmedelst skulle tramkallas verkstäder, för hvilka framdeles skulle saknas sysselsättning, synes oss också ogrundad. Den tid torde ännu vara långt aflägsen, då vidare jernvägsanläggningar i vårt land ieke skulle ifrågakomma, och blotta underhållet af de redan befintliga med derti!l hörande rörelsemateriel, torde erfordra verkstäder af enahanda omfattning med dem, hvilka kunde erfordras för de nu ifrågasatta, till ett visst årligt belopp begränsade byggnadsföretagen. Farhågan att ett större bolag skulle växa till en stat i staten saknar all grund, om det alternativ antoges, att bolaget byggde jernvägarne på entreprenad emot godtgörelse af staten. Men äfven om det andra alternativet antoges, eller att bolaget behölle banorna och trafikerade dem för egen räkning, så blefve omfånget för dess verksamhet icke större än den nuvarande trafikstyrelsens. Af regeringen och representationen beror ju ock att fastställa vilkoren för ett dylikt bolags verksamhet redan före dess tillkomst, då inga personliga skäl kunna verka till för landet menliga bestämmelser, för hvilkas öfvervakande större svårigheter icke torde möta här, än i fråga om andra bolag. Hufvudfrågan och den för landet otvifvelaktigt vigtigaste är utantvifvel denna: Medgifver landets tillstånd fortfarande af det afbrott i vår industriella utveckling, som upphörandet af jernvägsanläggningarne framkaljar? Skola de orter, hvilka helt och hållet sakna detta för vår tids industri oundgängliga kommunikationsmedel, fortfarande tillbakahållas? Böra vi stillatigande åse, huru näringar, industri, handel och sjöfart gå tillbaka till följd af bristande förbindelse med landets vigtigaste produktionsorter? — Vi hafva hittills byggt sammanbindningsbanor innan vi haft något att sammanbinda, konsumtionsbanor i stället för produktionsbanor, stambanor utan grenar, som kunnat skaffa näring åt de förra. Man invänder att vi måste hvila och samla krafter till nya företag; ett sådant stillastående, en sådan hvila finnes ej i naturens ordaing. Krafterna samlas just genom den industriella utveckling, som jernvägar framkalla. Vi måste således fortgå i vårt arbete samt sålunda förränta de kapitaler, vi nedlagt i våra jernvägar. Vi måste underlätta afsättningen af våra produkter inom och utom landet samt bereda möjlighet för våra arbetares sysselsättning, så att de finna sitt uppehälle hemma i stället för att nu nödgas med sin sista sparpenning i tiotusental årligen flykta till en annan verldsdel. De starkaste utvandringarne ske nu från våra bergslager, som snart skola lida brist på skickliga arbetare, och detta under en tid, då vi i Ryssland kunde hafva den bästa marknad för afsättning af jernvägsmateriel, jordbruksredskaper och jernfabrikater af alla slag. Vi böra icke, vi