blifvit hitsäinda, uppvisades för rätten. Ransakningen fortsiättes kl. half 4 och blir troligen ej slut i dag. RrrR AA Oscar Patrik Sturzenbecker. IL Efter att i tio år ha varit fast medarbetare i Aftonbladet utträdde S. ur redaktionen år 1843 till följd af missnöje med OC. J. L. Almqvist och specielt med anledning af dennes personliga angrepp mot S:s ungdomsvän Aug. Blanche. Vid sidan af sin verksamhet i Aftonbladet, der han under en följd af är ständigt skref pikanta memoirer öfver den förflutna veckans, utgaf han äfven smärre bellettristiskt-satiriska blad, såsom Arlekin, Bazaren och sedermera Liten lefver än. Han hade äfven under denna första period af sin litterära verksamhet utgifvit ett par noveller samt flera samlingar af småskizzer, Med en bit kritan, Med en bit blyerts,, Ur Stockholmslifvet 0. s v. Ar 1844 utgaf hanen samling smärre dikter med titeln Min fattiga sångmö. Denna diktsamling blet på ett särdeles skarpt och hånfullt sätt recenserad i Dagligt Allehanda, hvilket gick S. djupt till sinnes, isynnerhet som han vid den tiden till följd af en bitter enskild sorg var ytterligt känslig. Han fiek en afsmak för Stockholm, hvilken han sedermera aldrig till fullo kunde öfvervinna, och flyttade ned till Kjöbenhavn, der han snart kom i nära beröring och intimt vänskapligt förbållande med hafvudmännen för det unga frisinnade Danmark; Orla Lehman, Ploug, Monrad, Krieger, Hammerich, m. fl. Han blef från denna stund en varm och ifrig anhängare af den skandinaviska idn. Det var under denna sin första vistelse i Kjöbenhavna som han redigerade den svenska afdelningen af Nordisk Litteraturtidende, hvarjemte han höll sedermera af trycket utgifna litterärhistoriska föreläsningar samt utgat Hinsidan Sundet samt Nordljaset. År 1847 nedsatte han sig i Helsingborg och började der utgifvandet af Öresundsposten; hvarmed han fortfor till år 1854, då han sålde detta blad åt dess nuvarande utgifvare och sjelf åter flyttade till Kjöbenhavn. Från och med 1856 blef han ånyo medarbetare i Aftonbladet och skref der dels korresponsdensartiklar från Kjöbenhavn, signerade S. B., dels hvarjehanda skizzer och uppsatser af Orvar Odd: Han fortfor härmed i 10 års tid. År 1862 redigerade han dessutom i Kjöbenhavn och lät i Helsingborg trycka en liten tidning, som han kallade cSkandinavisk Gazetten. Ilan började vid denna tid vantrifvas i Kjöbenhavn, till följd af den politiskt fiendtliga ställning, i hvilken han kom till åtskilliga personer, som förut varit hans vävner. Han deltog med brinnande ifver i partistriderna på platsen och var en afgjord motståndare till den Hallska ministören, hvars cunctatorspolitik han bedömde med mycken stränghet. Han gjorde sig under denna med ytterlig ihärdighet förda publicistiska kampanj utan tvifvel skyldig till många öfverdrifter och ensidigheter, men händelsernas utveckling har gifvit honom rätt i så måtto, att det i alla händelser skulle ha gått något bättre än det nu gick, i fall Hallska ministeren hade velat begagna sig af de tillfällen, som flera gånger förut erbjödo sig, till en utsöndring af Holstein och en inkorporering af Slesvig intill Slien och Danmnevirke. Hans missnöje med den danska politiken och med ställningar och förhållanden i Kjöbeohavn föranled. de honom att i slutet af 1862 åter flytta öfver till Helsingborg, der han straxt söder om staden byggde sig en herrligt belägen boning, åt hvilken han gaf det poetiskt skämtsamma namnet Villa Canzonetta Han började nu för allvar och något mera uteslutande egna sig åt det rent vittra författarskapet och uppträdde på detta fält på det sätt att han förenade den mognade mästarens smak och säkerhet med den mest ungdomliga sångarelust och uppfinningsrikhet. Redan under den allra sista tiden af sin vistelse i Kjöbenhavn hade han utgifvit Grefvinnan Gruffiakin. I Helsingborg utgaf han sedermera La Veranda,, Brunt och Rosenrödt och nu helt nyligen Samlade ax, en samling herrliga dikter, vid hvilkas läsning väl ingen skall kunna tänka sig att det är en döende sjukling som diktat dem. En dansk kritiker har för några dagar sedan med anledning af detta sista arbete karakteriserat Sturzenbeckers vittra skriftställeri på följande sätt: Orvar Odd är ett med rätta högt ansedt namn i den svenska litteraturen. Det började bli så redan för 30 år sedan och det som vände uppmärksamheten derpå var en serie skizzer, de flesta på prosa, några på vers, dels ur Stockholmslifvet, dels af reseintryck 0. s. v. De voro utkastade med stor stilistisk konst, med en lekande humor och en fin ironi. Kanske var det den första egenskapen, som isynnerhet anslog den svenska allmänheten, hvars sinne för formen är starkt utveckladt; men de sistoämnda egenskaperna visade, att författaren stod på en högre andlig ståndpunkt än de allraflesta svenska författare. Denna begynnelse efterföljdes af en rätt betydlig serie skrifter, hvilkas karakter dock väsentligt är densamma. Förf. har försökt sig såväl i historiska skildringar som i större berättande dikter, men det som han, är och förblir det är en ypperlig penntecknare, med ett skarpt öga för det karakteristiska, med en lätt och fas. hand, som förstår att återge intrycket, än med raska, käcka streck, än med fina mjuka linier. Han är allsicke subjektiv lyriker; det är icke egna stämningar, icke djupsinniga betraktelser eller starkt upprörda känslor, som strömma från hans lyra, det är alltid utifrån kommande intryck, som han målar eller rättare tecknar. Det låg någonting ominöst i titlarne på hans första arbeten: Med en bit krita, Med en bit7blyerts,; med ständigt större konstfärdighet och mogenhet har han begagnat detta redskap, men han har aldrig utbytt det mot något annat. Recensenten har fullkomligt slagit hufvudet på spiken, då han i afseende på åtskilliga af Orvar Odds bästa poemer säger att de med framgång anslagit en modern Bellmansk ton. Wlan ar Ratt tt mia odth. CA Fö: