folkning lider stor nöd. Den danske mannen invände häftigt: Da er det ligetrem skammeligt det Liv som nu föres i Stockholm, og det er Synd at vor Kronprinds skal vare den ufrivillige Aarsag til denne Ödselhed, som jo er et fullstendigt Haan mod disse ulykkelige Smaalendinger, og jeg tror mig kjende Prindsen saa meget, at jeg veed det maa gjöre ham inderlig ondt. Detta var ett hårdt tal, men sannt, och fastän skamrodnaden betäckte mina kinder, fick jag dock mod att tacka honom, ty han är en vän af vårt land och folk. Detta samtal gaf mig tanken på att afgifva, fastän efter all anledning fruktlöst, en bestämd protest mot detta glädjerus, hvari Stockholmarne frossa, medan sorg och bekymmer nedtynga så mångtusendeaf deras landsmän. Det vissa är, att rådde samma nödien af Danmarks landsändar, som nu herrskar i Småland, så kunde icke hofvet och hufvudstaden, om än främmande prinsar i dussintal komme hit, utföra hvad man nu snart sagdt dagligen ser ske vid vårt hof och i vår hufvudstad, ty utom det att man här, äfven på högre ort, vet hvad som passar sig, så skulle ett så kraftigt och högt ogillande från hela befolkningen göra sig gällande, att man skulle nödgas afbryta lustbarheterna efter första försöket. Här finnas ännu personer, som väl minnas, att Kristian den 8:de måste, ett år då det var dyrtid i Kjöbenhamn, afbryta sina såkallade balparber. Och när man nu tänker på de unga trolofvade, som allt detta gäller, så är min och mångas öfvertygelse, att de mer än gerna velat i fred och ro tillbringa den korta tid prinsen är i Sverge; och till detta antagande kan man sluta, dels a hvad man känner om deras sinnelag och om deras uppfostran, ty man har många bevis att deras hjertan klappa varmt för de nödställde, och båda hafva från barndomen vetat att sätta pris på familjlifvet. Småländning som vistas i Kjöbenhavn. Denna skrifvelse innebär ett vittnesbörd derom, huru ställningar och förhållanden här städes taga sig ut på afstånd. Brefskrifvaren har onekligen rätt i det hufvudsakliga Vi vilja blott anmärka, att ehuru viicke trc på de statsekonomiska välsignelserna af er onyttig lyx, så anse vi det dock icke medföra något direkt gagn, om, då dyr tid och arbetslöshet herrska, de rika plötsligen börjs föra ett emot vanan mycket indraget lefnadssätt, för så vidt de icke nemligen ville lemna hvad de sålunda spara in till direk nytta för de nödlidande