sigte. Och äfven om han efter dettå bevis på bristande god ton anser mig för ett småstadsfruntimmer, så kan jag ju icke taga någon anstöt deraf, då jag sjelf är belåten med att vara ingenting bättre och ingenting sämre, Han helsade mig helt artigt, då jag en half timme derefter steg upp och gick hem. Jag hade åter kommit så pass på det klara med mig sjelf, att jag besvarade helsningen utan förlägenhet och alldeles icke lät min middagsaptit förderfvas af blickarne från min menniskovänliga förmyndarinna, som hade kommit efter mig och genast-blifvit tagen i beslag af damerna. Just nu kommer min soppa in. Den är tyvärr ännu mera blond än den goda damens små lockar. I allmänhet taget är det verkligen bra skada att hos en döende tungan icke är det första som säger farväl åt det timliga. Ack, om jag bara ännu en gång finge mig en rätt från vårt kök der hemma! Om aftonen. För första gången en höstlig vind, som kostar popplarne några blad. Ett bref från vår kära gamla doktor, min bäste vän. Han vill ha underrättelser ifrån mig, huru jag lefver, huru jag känner, huru jag fördrager klimatet. Han gör sig på en gang förebråelser öfver att han icke förtegat för mig den hopnlösa sanningen och berömmer mig åter för min ståndaktiga och modiga natur; också söker han icke att på något sätt vrida och vränga sin dom. Han säger att det skulle vara förlorad möda. Endast i slutet skrifver han: Glöm icke, kära Marie, att under ske dagligen och stundligen, och att vetenskap och erfarenhet i bästa fall bringa oss arma menniskor så långt, att vi förundra oss öfver allt eller intet.