räddarinnan, damen utan nerver storniade hufvudstupa in i mitt rum med. ett sällsamt, allvarligt och högtidligt ansigte, som icke spådde något godt. Hon tog sig knappast. tid att åter hemta andan efter den hastiga gången i de branta trapporna, sattesig bredt ned i soffan och började utan; vidare omsvep att hålla en moralpredVian för mig. Det kan vara ganska möjligtatt hon, då det är fråga om kroppslig skötsel, kan göra goda tjenster, men till själasörjers ka saknar hon verkligen all-inre kallelse; Vy ett klumpigäre sätt att angripa ömtåliga saker har jag ännu aldrig skådat, och jag är ändå sannerligen allt annat än bortskämd. Jag fick nu veta att jag hade begått svåra synder, hvilka endast genast genom allvarlig ånger och omvändelse kunde försobas. Det stolta sätt hvarpå jag hade afvisat så många värdiga damers tillmötesgående och samvetsgrannt beflitat mig om att draga mig undan från det öfriga sällskapet kuride visserligen urskuldas af ett sjukt lynnes otillräknelighet; men att jag icke hade skytt att öppet inför allas ögon närma mig den unge mannen, oombedd visa honom små tjenster och slutligen gått så långt att jag låtit honom bjuda nig på mjölk, ja, till och med antagit hans sällskap hem; såsom jag hade gjort i går, detta var verkligen oerhördt, och derifrån miste den sunda känslan, sinnet för det passan decoch omtan ken för sitt goda namn och Yykte en gäng för alla afhälla äfven en unpflicka utan all uppfostran. Hon skulle också, efter allt hvad som passerat, aldrig vidare ha: satt sin fot öfver-min tröskel, om icke Hennes: godhjertenhet hade gjort det till en ssumvetspligt för henne att varna mig, då jag stode allena och icke hade någon som kunde återföra mig från min förvillelse. Den der unge mannen hade alldeles icke något godt rykte. (Forts.)