till puppor; de kröpo äfven så der tröga och beklämda mellan sin föda, förvärfvade sig sin lille fångvaktares belåtenhet, om de åto begärligt, betraktade hvarandra nyfiket, då de lika tillfälligt här hade kommit tillsammans, och spunno sig allt trögare in i sin vintersömn, så framt de icke funno laften alltför tryckande och inslumrade i dödssömnen. Då skrattade han sorgset. Er bild är allt för smickrande, sade han. Tror ni att många af våra brödrapuppor någonsin skola känna sig så lätta och fria som tjärilar, så framt de inte komma i en annan luft än denna jordiska? Det kommer derpå an, sade jag, om de verkligen kommit friska och oskadade fram ur puppan och finna glaslådan öppen, eller om sedan ödets hand, väntar dem, för att endast värre martera dem. De flesta få inte länge fröjda sig åt sina vingar, utan bli åter fångade och sprattla på nålen, och deras: brokiga färger måste förolekna och falla till stoft. Derpå svarade han icke, och det gjorde nig nästan ondt att samtalet hade tagit en så sällsam vändning. För att afleda honom rån sina sorgsna tankar berättade jag hoom hvarjehanda om de trånga och stela förvållandena i min lilla fädernestad, der man innu i den så kallade goda gamla tidens til gör lifvet surt för hvarandra, och sade wonom huru fri och glad jag kände mig selan jag fick veta att jag var obotlig och att pojorna, liksom på en till döden dömd, inom ort skulle bli mig aftagna. Han åhörde n mig ned deltagande, men nästan vantroget... Då! ag derefter teg och — Den följande morgonen. På ett mera ovälkommet sätt hade jag i! sår icke kunnat bli afbruten. Min dörr öppvades, och den barmhertiga systern, lifs