till goda förtjenster och anbud till välmåga som hafvet erbjuder dess kustinvånare. — Friälsebönderna. I Ystads Tidning läses: Det är oss ett verkligt nöje att, sedan vi nu upprepade gånger varit nödsakade att redogöra för de många ledsamma oroligheter, oordningar och lagbrott, som varit ganska allmänna bland frälsebönderna här i trakten, i dag få anteckna att fyra af dessa, alla lydande under Högestads gods och dömda till afflyttning derifrån, sent omsider fått ögonen öppnade och lånat sitt öra åt förnuftets röst. De hafva nemligen i fredags infunnit sig hos förvaltaren af Högestad, kammarjunkaren von Platen, och, under ånger samt bön om tillgift för sitt lagstridiga, tredskande och förnärmande uppförande, anhållit att få återgå till sina så länge åsidosatta skyldigheter och dermed inträda i sina förra, af domstolen fråndömda rättigheter. Vi hoppas att de goda exemplen nu skola verka lika fort och allmänt som förut de dåliga, och att således en gräns skall sättas för den oreda och det missförhållande, som till mångas ofärd och hela familjers olycka alltför länge varit rådande på olika ställen inom de båda skånska länen. — De ömsesidiga förluster, som uppstått genom de tredskande böndernas åsidosättande af allt arbete, komma att mycket sent, om ens någonsin, ersättas, men de kunna dock småningom minskas och lemnas åt glömskan genom ett redligt arbete, ett ärligt uppsåt att med lugn och ihärdighet fullgöra åtagna förbindelser. — ElädsvådaiWenersborg. KL strax efter 4i måndags på morgonen väcktes stadens invånare af larmskott, förkunnande att elden var lös. Hvad som gjorde den olycksbådande signalen mera hemsk än vanligt var att dess ljud kommo flygande på vingarne af samtidigt bläsande full orkan. Till all lycka i olyckan fann man dock snart det elden kommit lös i ena ytterkanten af staden och med sådan belägenhet, att vinden förde lågorna utåt. Detta bidrog visserligen i någon mån att na sinnena, isynnerhet som det för en hvarlåg en dag, att om vinden blåst från motsatt hade säkerligen en god del af staden blifvit .gornas rof. Det var i f. d. polisuppsyningsmannen Nordqvists vid Kyrkogatan och nära hörnet af Nygatan i nordstaden belägna gård, som elden utbrutit. Hela denna. gård, ett vinkelhus, bildande 3 sidor af en fyrkant, ett gammalt ruckle af två våningars höjd, stod snart i ljusan låga och att tänka på någon släckning här kunde icke falla någon in. Ansträngningarne måste således gälla de närmast liggande husen, alla mindre envåningshus. Snart hade dock elden fattat i ej mindre enkan Erikssons tvärs öfver gatan belägna hus än äfven tre andra små gårdar, af hvilka den enå tillhörde ofvannämnde Nordqvist och de begge andra sjömannen Carl Östling och jungfru Lovisa Fredentius. Af Erikssonska gården qvarstår stommen, ehuru med genombrändt tak och för öfrigt illa medfaret; de öfriga åter äro i det närmaste helt och hållet nedbrunna. Att med dessa nu uppräknade gårdar en gräns sattes för det härjande elementet utgör ett det vackraste bevis på lyckad eldsläckning. I de nedbrunna lägenheterna bodde, med undantag blott af Nordqvist, idel obemedladt fölk, visserligen blott till någon ringa del sådana som njuta understöd af fattigvården, men dock alla i små omständigheter. Sitt ringa bohag hade de i allmänhet ej brandförsäkradt och stå der nu husvilla och i det närmaste nakna till ett antal af omkring 25 hushåll. Blott med yttersta möda kunde de i stora Nordqvistska huset boende komma undan med lifvet. När de väcktes ur sin sömn slogo lågorna dem redan öfver hufvudet; i blotta linnet måste flera bland dem, barn och äldre om hvarandra, ut på gatan i kölden och dertill prisa Försynen att de: på detta knapphändiga sätt lyckades rädda sig. Redan kl. mellan 6 och 7 var man herre öfver elden och all större fara förbi. Af de nedbrunna gårdarne var den större Nordqvistska försäkrad för 9600 rdr, enkan Erikssons för 1650 rdr, Carl Östlings för 450 rår, alla i städernas bolag; den mindre Nordqvistska för 450 rdr och Lovisa Fredentii för 800 rdr, begge i Skandia. (WENERSB.-POSTEN.)