rande och glänsande af alla landtliga fester. Men menniskorna här ha ett kontemplativt och trögt sinne; ingenstädes hör man dem sjunga vid sitt arbete, och der detta sker, är det italienare, hvilka man också genast vid första ögonkastet kan urskilja från de andra på deras raskare och lifligare åtbörder. Hundra steg bortom stadsporten står, stödd mot berget, en enstaka gård; min värdinna hade sagt mig, att man: der kunde få köpa spenvarm mjölk. Som jag var en smula trött, trädde jag in i den öppna lilla trädgården och beställe mig mjölk och bröd. Endast några få gäster voro der, men strax bredvid dörren under ett stort orangeträd satt den sjuke unge mannen, medan hans tjenare på något afstånd smorde sig med ett glas vin. Han sjelf hade ännu sin mjölk stående orörd framför sig, och då jag skulle gå der förbi, steg han upp, helsade artigt och bad mig sitta ned vid hans bord, emedan der var alldeles lugnt och stilla. För första gången hörde jag honom tala ett par meningar efter hvarandra med en djup, svårmodig stämma, som var i hög grad välljudande. Jag antog med kacksamhet hans anbud och kunde äfven icke neka att taga emot mjölken, utan att såra honom, då han försäkrade, att han alldeles cke var törstig. Vi kommo pu i ett slags samtal, som dock nade långa pauser, under hvilka han förjönk i sitt olyckliga grubbleri. Endast en nda gång såg jag honom flyktigt le; det såg innu sorgsnare ut, då de bleka läpparne öppnade sig en smula och de hvita tänderna natt skimrade fram. Vi hade talat om det lagliga ödsliga enaha: da i en sjuklings lif och om det bedröfliga sittandet 1 vinteranäggningen. Jag sade, att jag dervid stänligt kom att tänka på min lille brors glasåda, i hvilken han lät sina larfver öfvergå