Han vet redan, att det icke behöfs någor annan tröst för mig, än att höra sanpingel och ku na lefva i sanningen, så länge ja; ännu har att lefva. Ett par dagar senare. Jag ha glömt hvad det är för datum. Praktfull höstafton. Det blåste starkt under hela förmiddagen jag måste stanna inne och sysselsatte mij med allehanda skrädderiarbete, ty mina klä der trycka mig och mitt bröst blir allt mer: ömtåligt. Efter middagen blef det lugnare jag gick ut, nedåt den breda gata, som kalJas körvägen. En mängd koroch gette drefvos derigenom, något som icke gör denn: väg särdeles behaglig; ty jag darrar hvarje gång från hufvud till fot, då ett stort, klumpigt, behornadt hufvud långsamt kommer mi till mötes, ehuru jag ganska väl vet att de goda djuren icke äro så dumma som de s ut och på långt när icke hysa så mycker fördom mot ett ensamt fruntimmer, som de förståndiga menniskorna. Det är den kroppsliga känslan af svaghet, som här i nödfal icke kan fly bakom ett modigt hjerta; utar skulle stå alldeles värnlös. Jag smög mig derföre längs husen och kom lyckligt och väl genom den vestra porten, der vägen leder ut till det sköna, soliga Vintschgau. En sidoväg löper längs foten af Kickelberget genom vingårdarne; der gick jag långsamt framåt och gladde mig åt de tunga blå drufvorna som hänga uppe vid gallret; öfver de väldiga, gula kurbitsärne och de gula maisstånden, alla en sydlig hösts välsignelser. Här och der arbetade tolket, och fyllda såar och högt upptornade vagnar fulla med vinlöf körde förbi; men det. förvånade mig att allt skedde så tyst, utan skämt och sång. Jag hade föreställt mig vinskörden såsom den mest bulls