Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 4

1 IMO. r uTeppered: SNARARE Till den välgörande allmänheten. Hemska äro de eng som i närvarände tid från skilda håll af vårt kära fosterland, tränga till våra öron och hjertan; så mycket hemskare, som nöden, tyvärr, är vida både större och allmännare, än hvad hittills varit kändt. I Gällareds och Gunnarps församlingar, utgörande den del af mellersta Halland, som i öster änsar till Småland och Vestergötland, är nöden för närvarande förfärlig och säkerligen lika stor som i förstnämnda landskap. Hvar och en, som befarit denna trakt, har lätt kommit i tillfälle inse, att någon jord af sämre beskaffenhet än denna näppeligen finnes i södra Sverge. Äfven i så kallade goda och medelmåttiga år måste spanmål köpas från andra orter; och huru skall det icke då vara under ett missväxtår?! Redan förra året var nöden härstädes ganska kännbar, till följd af den, sommaren år 1867, rådande regniga väderleken, som gaf en mindre god skörd; men med den strängaste hushållning och under stora ND hålp Herren oss underligen och nådeigen. , Kom så 1868 års ovanligt tidiga, för jordbruket tjenliga vår, och våra små tegar blefvo, fast med mångens sista korn, dock allmänt besådda, och säden uppkom så vacker och lofvande. Efter den tidigt undangjorda våranden, måste många af dessa fattiga församlingsboer, till och med husfäder bland mindre hemmansegare, lemna det kära, men brödlösa hemmet med makan och de små barnen; för att på andra orter, till en stör del i grannriket Danmark, söka sig arbete och derifrån sända största delen åf sin lilla arbetsförtjenst till-de hemmavarande. Men modet uppehölls likväl af hoppet om bättre tider. Dock, huru gäckadt blef ej detta ROD! Allt ifrån slutet af April till början af September föll här på orten intet nämnvärdt regn, hvarje dag en brännande sol och nätterna medförde ingen svalkande dagg. All grönska försvann, fälten och ängarne stodo redan i Juni hvitgula och betesmarken brunbränd, knappast förmående lifnära de arma djuren. Källor, brunnar och vattendrag uttorkade, så att vatten måste köras långa vägar. Redan i Juli måste de glesa, itoppt mer än Maguire sädesstråen nedmejas, och vårsäden, len nästan enda på denna ort brukliga, gaf ej ens utsädet. Potatesen slog till den grad fått, att af en tunna utsäde fe de flesta ställen ej skördades mer än en half tunna, och dessa af vanliga ekollons storlek. Total missväxt, med thy åtföljande hungersnöd, var redan gifven. Med oro, ekymmer och misströstan frågade mån sig sjelf och hvarandra, hvarifrån taga bröd för dagen och utsäde till våren?! I September månad inberättade kommunalstyrelserna förhållandet till konungens befallningshafvande i länet, med anhållan om dess bemedling för erhållande af ett statslån, mot församlingarnes gemensamma ansvarighet. Då något svar härå ej ännu försports, vände de sig nemligen direkte till länets höfding, som bivistar innevarande års riksdag i Stockholm, med anhållan, att han å högre ort täcktes göra deras nöd känd och söka utverka snar hjelp. Fattigstyrelserna hafva utvecklat en berömvärd verksamhet och gjort allt hvad i deras förmåga stått, och en hvar har gerna och villigt delat med: sig af sitt knappa förråd så länge det räckte; men nu:är allt slut. — — — Män har till nödbröd måst använda halm, skuren till hackelse och sedan malen, men tyvärr saknas numera på många ställen detta surrogat, och man har jemväl måst tillgripa kreatursben, ekollon, lafvar, bark 0. 8. Vv. På enskild väg har kommit den sorgliga underrättelse, att någon hjelp af staten, beklagligt nog, ej lär vara att påräkna, och vi hafva i vår nöd ej sett någon annan utväg till räddning än den, vi i det längsta önskat och hoppats kunna undvika, nemligen att vädja till våra lyckligare lottade medmenniskor med bön, att de af barmhertighet och medlidande ville räcka oss en, om än aldrig så liten, hjelp i vår stora nöd. En nödhjelpskomite, bestående af nedanskrifne personer, har blifvit bildad, -hvars uppgift skall blifva att, efter samvete och bästa förstånd, bland de mest behöfvande fördela de gåfvor, vare sig i spanmål eller penningar, som, vi våga hoppas det, ädle menniskovänner godhetsfullt kunna komma att sända. Ack huru svårt, påkostande och hjertslitande är det icke, då de arma menniskorna i sitt stora bekymmer vända sig till sin lärare med denna sorgliga, men undergifna och tåliga klagan: Vi ha intet att äta!, och dervid förutskicka denna vemodsfulla fråga: Af all lekamlig död, är väl hungersdöden den förfärligaste? ! Man ser häraf, hvad de olycklige vänta sig; och kommer icke snar hjelp, blir hungersdöden troligen mångens lott, och större delen af våra små tegar komma då säkerligen att iår få ligga osådda. Och hvad skall följden blifva? Gud hjelpe oss alla och bevek deras hjertan, som kunna hjelpa, till en snar hjelp! . Hos de tidningsredaktioner, som i sina respektive blad hafva godheten införa detta nödrop, stanna vi, å egna och de nödlidandes vägnar, istor och tacksam förbindelse. Falkenberg, Gunnarp och Gällared den 1 Febr. 1869. A. J. Strömvall. Kyrkoherde. er J. P. Rydin. C. A. Bolander. M. Ahstrand. Skollärare. Handlande. Orgelnist och klockare. Per Emanuelsson. Anders Christiansson. Ordförande i Gällareds Ordförande i Gunnarps kommunalstyrelse. kommunalstyrelse. Lista för mottagande af bidrag, gemensam för alla fyra socknarne, finnes framlagd på Aftonbladets kontor vid Mynttorget. KE