Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 3

de allra flesta: såsom Östgöta-linien, Danrismora-linien, Westmanlands-linien, Falu— Frövi-linien, samt, såvidt jag fått riktiga uppgifter, Kalmaroch Carlskrona-linierna äro undersökta; och hvad beträffar de två Krier, som jag, ehuru icke fullständigt undersökta, förordade, mnemligen en till den östra kusten vid Westervik och en till den vestra vid Halmstad eller Warberg, af hvilka den förra är till större delen deraf undersökt, ansåg jag representationen kunna, med tillkännagifvande att den ansåg jernvägar hufvudsakligen i dessa riktningar böra utföras, uppdraga åt regeringen att efter närmare bestämmande af riktningen, — ett bemyndigande, som vid beslutande af anslag till jernvägar förut lemnats regeringen — samt efter uppgörande at detaljritningar och kostnadsförslag, med bolag uppgöra om dessa korta vägars byggande; detta så mycket hellre som t. ex. regeringen vid 1856 års riksdag, då vi ännu icke hade någon den ringaste erfarerhet om jernvägsanläggningar, hvaremot vi nu, efter att hafva bygt 140 mil, temligen nära beräkna kostnaden pr mil öfverhufvud taget, ansåg sig kunna, utan undersökning för representationen framlägga ett, hela landet om fattande, jernvägsnät, som sedermera hufvudsakligen blifvit följdt, och hvartill mitt förslag endast kan anses såsom ett supplement. Såsom ett ytterligare medel att undanskjuta frågan betraktade jag förslaget om utredningar genom landstingen, af hvars tvister vi, i fråga om Wermlandsbanan, haft erfarenhet, men föga gagn. Jag ansåg också att, efter 16 års funderingar angående jernvägarnes sträckning i vårt land, den allmänna meningen kunde anses så pass ense om stambanornas hufvudsakliga sträckning, att representationen i detta afseende kunde fatta sitt beslut, med öfverlemnande åt regeringen af de närmare bestämmelserna. Men ehuru jag ansåg jernvägar för ett land obetingadt vara något godt, betraktade jag jernvägsstrider för representationen vara ett ondt, till hvars förevigande vr ville, genom frågans uppskjutande, bidraga; och med full erfarenhet om den ovilja, det hat och den bitterhet, för hvilken den vanligen blir ett offer, som icke anser sig kunna eller böra tillfredsställa alla intressen, ville jag bespara regeringen, som redan en gång framlagt ett jernvägsnät, svårigheten att än en gång bjuda dessa intressen spetsen. Representationen kan i detta afseende göra hvad som är svårt för regeringen. Då härtill kommer, att jag för närvarsade har anledning hoppas, att kanna bringa till stånd ett bolag, som kunde förskjuta kostnaderna, hvarigenom all utgift besparades statsverket ända till dess den nordvestra stambanan, med 1871, blefve färdig; Då den kostnad, som derefter komme att drabba staten, icke blefve större än den som för närvarande årligen användes för jernvägsanläggningar; Då, efter min öfvertygelse, kostnaden såmedelst bör blifva vida mindre än om banorna byggas genom ett statens embetsverk; Då det torde vara ovisst om, några år härefter, då undersökningar i alla möjliga riktningar skett, landstingen fått utkämpa sina tvister, och representationen hunnit sprängas i alla fogningar, ett -sådant bolag kan åstadkommas; och slutligen Då industrien och särskildt bergverken i vårt land icke kunna umbära det hufvudvilkor för deras bestånd och utveckling, som jernvägar utgöra; så finner jag icke något skäl att undanskjuta frågan. Jag känner att jag i denna fråga har bakom mig de djupa lederna. Jag vet att den arbetsamma, den verksamma, den företagsamma delen af nationen med oss ser dem af sina arbetare, som icke, redan brödlösa och förtviflade, söka en tillflykt i fängelserna, flykta till Amerika. Det måste gå så i ett land, som ej vårdar sig om sin industri. Jag karner också och högaktar de motståndare, som, bevänksamma, tveka om våra tillgångar. Jag hoppas genom skäl kunna öfvertyga dessa. Men jag har inga vapen emot lokalintressenas missundsamma afund och — skandaltidningarne. RE Stockholm den 16 Febroari 1869. Eric Sparre. FYSIKER PTT PENN