Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

OBOTLIG. ) NOVELL AF Paul! Heyse. Öfversättning från tyskan af C. J. Backman. Det var alldeles svart och rödt af landtfolk från trakten och från Passeir i sina korta jackor med röda uppslag, de breda hattarne och den i det hela taget vackra söndagsdrägten. För öfrigt äro de flesta ett vackert och ståtligt folk, men männen vida ansenligare än qvinnorna, bland hvilka jag först i dag sett två rena och regelbundna ansigten. Som det var en af de många högtidsdagar, hvilka bönderna här fira, stodo alla tillsammans i stora hopar utanför kyrkan. Ingen fästade ens den ringaste uppmärksamhet vid att ett främmande, sjukt fruntimmer swög sig förbi deras grofva armbågar. Öfver bela torget låg föröfrigt ett tätt moln af skarp tobaksrök, så att jag fick en häftig hosta och hellre gick omkring bakom kyrän genom folkträngseln. Gamla grafstenar äro der inmurade mellan sträfpelarne. På en af dem läste jag en inskrift, som djupt rörde mig med sin milda resignation. En viss Ludovica ligger der begrafven, redan sedan är 1836. Inskriften, som jag behållit i minnet, måste jag här nedskrifva: Skilda åt och ensamt lefde Far och mor och dotter; Men nu döden dem förenat. Som de saligt nu hvarandra funnit, ) Se A, B: nr 35 och 36.