Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

profva tass. Jag måste naturligtvis hålla god min dervid, och slutligen kände jag mig riktigt glad öfver denna hjelp, ty allena skulle jag svårligen kunnat klättra upp på den sista höjden der borgruinerna ligga. Det frapperade mig att se huru återhållsam han var sina frågor och buru meddelsam i allt som rärde honom sjelf; och då jag i tysthet jemförde denne barmbhertige broder med den obarmhertiga syster, som i går hade hemsökt mig, huru högt fann jag icke denne bondes naturliga tekt stå öfver den så kallade bättre klassens påflugna bildning! Derborta var det nu underbart; endast den illa kyrkan och ett enstaka torn äro ännu hibehållna; af borgens öfriga byggnader stå här och der enstaka ruiner, tätt beklädda ned murgröna, deremellan växer det yppiga sräset, ödlorna kila i stora skaror öfver de soliga stenhögarne, växter af alla slag hänga ned från randen af muren, och djupt derunler, så att en fallande sten störtar lodrätt ned i vågorna, flyter den vilda Passer i håiga klippgångar kring bergets fot. Min vapendragare visade mig höjderna midt emot, och åt söder de många gamla slotten ned i Adigedalen, de små vinodlare-byarne och de nstaka bergspetsarne med sina särskilda namn, medan jag satt i gräset och hunden åg bredvid mig. Nu ringde det middag i ulla kyrktornen; då tystnade han, tog den ;rekantiga hatten från hufvudet och pipan ur nunnen, bad tyst för sig sjelf och slog anläktigt korstecknet. Först då klockorna sluat att ringa, betäckte han åter hufvudet, Irog ett par korta drag ur sin lilla pipa och rågade mig derefter om jag var hungrig. Jag måste säga ja dertill och var dock alltör utmattad för att redan arträda återväsen. Utan att yttra ett ord, steg han med