Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

onting kallt och fuktigt, som berörde mir and, väckte upp mig. Det var ingentin; värre än nosen på en stor hund, som ny: fiken stod framför mig vid sin herres sida Denne herres utseende föreföll mig emellertic på fullt allvar så fruktansvärdt, att Jag gern: skulle velat att det endast varit en dröm från hvilken jag kunde göra mig lös genom att ropa till och stiga upp. Detwvar en högväxt, skäggig gestalt, om hvars ålder jag icke kunde komma på det klara med mig sjelf; håret hängde ned öfver panna och axlar, han stödde sig på ett Jåvgt spjut, oct en oformlig, tuog hatt, på hvilken en hel massa LS räfsvansar och underligt pelsverk hängde och slängde, satt på tvärr öfver pannan och gaf en hotande skugga åt hans ögon, hvilka, efter hvad jag senare bemärkte, dock sågo helt barnsligt ut i verlden. Jag måste väl temligen Aifligt ha förrådt min förskräckelse, ty det gåtlika spöke som tycktes ha uppstigit ur någon af Zenoburgs medeltids-grafvar, började godmodigt att le, hvarvid två rader starka och hvita tänder behagligt fästhöllo en liten tobakspipa och sade till mig med ett mycket höfligt sätt, att jag icke behöfde vara rädd, emedar han endast var en bonde, som hade vakten på vinbergen och som jag hade kommit in på hans område, bad han om en krentzer till tobak. Jag gaf honom i min bestörtning en half silfvergyllen, reste mig hastigt upp och ville aflägsna mig, emedan jag icke fann mig synnerligt väl till mods i närheten a! det blanka spjatet. Men silfvermyntet, som här är någontiog högst sällsynt, eller också ett helgdagslynne gjorde jätten så tam och inställsam, att han utan vidare omständigheter höll sig vid min sida, och då han märkte huru uppstigandet kostade på mig eftertryckligt understödde min arm med sim