d8AS IVP Sebatenh under loppev al uc HJUL Örsta dagarne efter kongressens öppnande. BIHRSPAGEN Andra kammaren. Diskussionen om hr Hedlunds motion rörande omarbetning af tryckfrihets förordningen. Såsom vi sistlidne lördag berättade, föregicks remissen af denna motion, hvilken blifvit i sin i helhet meddelad denna tidnings läsare sistlidne torsdag, utaf en stunds diskussion, för hvilken vi är nedan edogörelse. Hr A. W. Nilsson fann det framställda försla get bebjertansvärdt i.åtskilliga af dess delar. Så tex . ansåg talaren den derå föreslagna samman tningen af juryn vara vida bättre än för när. rande, liksom att böter enligt detta förslag icke skulle kunna förvandlas i fängelse. Oalktadt dessa obestridliga fördelar ville dock talaren icke köpa dess antagande med en inskränkning i sjelfva tryckfrihe Och talaren befarade att just detta skulle inträffa, isynnerhet genom de i förslagets 8 och I S3; intagna bestämmelser. Talaren trodde de t det vore rådligast att nu ej röra vid friheten, som är vår frihets bästa palladium. Vi veta hvad vi ha, men icke hvad vi få. Hr Ola Jönsson. Motionären hade i inledningen till sin motion jemfört det offentliga ordet med ljuset, och friheten att begagna detsamma med friheten att begagna ljuset, och liksom denna senare frihet icke vore obegränsad, i det den, som an änder ljuset till att åvägabringa eldsvåda, der, så måste ock friheten att bedet offentliga ordet vara underkastad samma Talaren ansåg denna jemförelse icke vara så les riktig. Liksom det vore omöjligt att vid enande ne ljuset eller elden förebygga allt uk deraf, så vore det äfven med det fria Men liksom ett missbruk af elden först då när det blifvit gjordt med afsigt. gt, ma sätt borde icke heller en tidningsutgifunderkastas straff för sådana missbruk af tryckfriheten som knappt kunde undvikas. Det händer nemligen ofta, att en tidningsutgifvare måste införa i tidningen obestyrkta uppgifter; och det vore icke underligt, om de stundom sedermera befunnes vara falska. Så beklagligt ock v förhålla le än vore, såg talaren deruti intet nka tryckfri heten. Och att förslaget verkligen syftide derhän såg talaren i den omständigheten, att äfven boktryckaren skulle ansvara för tidningens innehåll. Under sådana ållanden ski ulle nemligen iugen boktryckare yckandet af en tidning. Ty om tillrö kliga kunskaper att granska tidninger innehåll. skulle han likväl ganska ofta akna tid dertill. Och derigenom skulle man då framkalla hvad man velat undvika, nemligen att den oskyldige blefve straffad för den skyldige. . För att förekomma ansvaringssystemet hade motionären eslabit, att föreskriften om uttagande af till åndsbevis skulle upphäfvas och i dess ställe gas skyldighet för tidningens. lete redaktör, eller verklige utgifvare, att utsätta mn derå. Talaren trodde för sin del att detta icke skulle göra åsyftad verkan, ty lika lätt som det nu är att erhålla en annan person; som ttager tillståndsbevis, lika lätt skulle det bli att förmå en person uttsätta sitt namn på tidningen såsom ansvarig utgifvare. — En annan föreslgen bestämmelse vore, att utgifvaren eller redaktören skulle vara fri från straff, om han kunde leda i bevis, att annan person vore författare till en åtalad artikel. Äfven på denna väg vore ansvaring8systemet lätt att åter införa, då det icke borde möta stora svårigheter att förmå en helt fränt mante person att erkänna sig såsom författare. Likaledes hade blifvit före: laget att, om gerningsmännen, eller författaren, icke förmådde gälda böterna, skulle hälften af deras belopp drabba boktryckeriet, eller med andra ord boktryckaren. Författare skulle dock i de flesta fall nog hitta på utvägar att undgå erläggandet af något bötesbelopp, så att det i sjelva verket blefve boktryckaren som ensam fige lida. Föreslaget vore ock, att ansvaret för i tryck framställda bilder skulle vara detsamma som för skrift. I principen vore visserligen detta riktigt; men hvem skulle kunna bevisa att bilderna blitvi införda i tidningen i brottslig afsigt, eller om nå a person eller korporation dermed varit åsyftad, och hvem. Det skulle naturligtvis afgöras af juryn; men tal. fruktade att detta vore att tillerkänna juryn en alltför stor makt. vad beträffade det föreslagna sättet för juryns utseende, så bade tal. ingenting att deremot invända. Ian kunde dock icke fatta anledningen dertill, att till jarymän skulle kunna utses blott som vore boende i stad. De om skulle det städer ku ska svårt att med dot minsta antalet, eller 25 i lige män. Den föIt tryckfrihetsmål, ran, att endast mot ige, eller ock endast a utlottade; således stundom som vå förhand vore benägna att fria, stunreslagna att i allmänna icke, vara al-lagen, tryeckfribeten en ej blott om brottordmngen, skuile det sed 7; 1 andra komme som v ut. Förslaget i sin belhet vore nande, men åtminstone opraktiskt. Såväl den bestämmelsen att riksdagsoch em-j än icke bö juta något s ydd af lagen; mot anmärkningar rörande deras värls utförande, ! som den att böter icke skulle kunna förvandlas fängelsestraff, fann visserligen tal. i och för sig! sjeliva ganska goda och skulle med nöje instämina deruti: men då dessa fördelar icke kunde vinnas med mindre än hela förslaget sutoges, nödgar i les tal. förkasta äfven dem, då hon icke vilie mudba tryckfriheten. Denna vore det största art; vi erhållit af våra förfäder, och det vore vår pligt utt väl förvara och försvara det arvet. Hr Ridderstad. Att en del af pressen på ett ssbrukat tryckfriheten vore en känd en detta hade varit en af anledningarne jil detepnvlicistmöte, som utlystes sistliden sommar. Det skall gå bra långt, när den fria pressen te on fåne kan tiga atille tan vnädradaa höna