Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 3

I sorgespelet Katharina Voisin. ; ETERN SS ; Mrönika. J Ingen menniska går fri från klander bär i verlden, och en krönikeskrifvare får icke I begära att slippa undan mer än någon annan. Men hårdt känns det likväl när förI kastelsedomen är så sträng som den Stockholms-Posten slungat ut mot alla krönikörer Joch kåsörer. I) Har ni hört talas om de hvita myrorna, Isom underminera stora hus, så att de till sist. störta samman? Ungefär lika farliga Tanser Stockholms-Posten krönikörerna vara. De äro skadliga insekter, som arbeta på samI hällets ruin. Och hvilka infernaliska planer de uttänka för att lyckas i sina förehafvanden! Stockholms-Posten säger, att de gå lomkring på gatorna och narra illa uppfostrade barn att skrika, och skrika sjelfva Irär ingen ser dem. Hu då! det är ju rikI tigt kannibaliskt. Värst af allt är att Stockholms-Posten utpekar Aftonbladets litterära flanör som en af de vådligaste för allmänna säkerheten. Det vill naturligtvis med andra ord säga, att Stockholms-Posten Ifrån någon, hvars intentioners renhet ingen Ii kan betvifla, erhållit underrättelse om att jag I brukar gå omkring på gatorna och parra illa uppfostrade barn att skrika. Förgäfves skall jag förklara, att jag alltid varit rädd för barnskrik, och aldrig skriker sjelf, hvarken då någon ser mig eller icke ser mig. Domen är fälid, och hädanefter skall jag icke kunna gå ut på gatan, utan att menniskorna skola peka på mig och hviska I sinsemellan: Nu är han ute igen för att ställa till oväsen, den gemene barnaförföraren! — Och hvem vet om inte StockholmsPosten en vacker dag hemställer till myndigheterna, om det icke vore skäl att sätta mig på Prins Carls inrättning för vanvårdade barn. Och detta allt för att jag skämtat litet grand! Det är grymt och känns så mycket smärtsammare derför, att förkastelsen kom-mer från den glade Kurry, som för kort tid sedan var min älskvärde företrädare och kamrat. Men han har nog sina grundade skäl. Kanske vill ban förtjena en Pla s uti br Jolins nya tidsmålning Åffällingarne? Sedan Stockholms-Postens förbannelse f5!l ned öfver mig, gär jag ständigt och funderar på hur jag skall kunna bli en bättre menniska. En afton promenerade jag på Malmtorgsgatan (tro för all del icke att jag var ute för att söka några illa uppfostrade barn!) och stannade framför den lysande skylten, der det star skrifvet med stora bokstäfver: BAD. Då tänkte jag som så: Låt mig gå härin och pröfva ett pånyttfödelsens bad, kanske skall det förbättra mig, ty vetenskapsmännen påstå ju, att de turkiska baden bidraga både till kroppens och själens helsa. Dessutom kan det vara af stort intresse att jemföra dessa österländska bad i Stockholm med dem jag en gång tog i Konstantinopel. Märk noga, att det är första gången jag talar om Konstantinopel sedan jag för ett och ett halft år sedan kom hem derifrån. Denna anmärkning gör jag för att icke drabbas af samma klander somman ofta vänder mot en kåsör, hvilken under sitt vistande i Paris blef så parisisk, att han icke kan skrifva två rader utan att den ena handlar om Paris. Den, som är nog blygsam att icke kunna höra talas om ett turkiskt bad, utan att rodna, ber jag stanna nere på cafbet under det vi andra gå upp i den praktfulla lokalen. Redan på gården får själen en turkisk stämving vid åsynen af den österländska kiosken med sina kulörta fönster. En trappa upp kommer man in i förstugan, som turkarne kalla Dschomakian. Den är på långt när icke så stor som i de turkiska badlokalerna, men inredd med större prakt och elegans. Endivan står midt i rummet och på ömse sidor bilda brokiga filtväggar små kabinett, värdiga en sultans bad rum. Mjuka matior betäcka golfvet, så att de gåendes steg icke störa dem, som efter badet ligga försänkta i ljufva: drömmar. En badtjenare (turkarnes fellak) står förjdig att ledsaga er in i Sankluk (förberedelIsernas sal). Glöm icke att taga på er de de preparerade trätoffiorna, ty golfvet bränns deripne. Förberedelsernas sal är ettrum med stepgolf och en hög kupol, allt måladtiturI kisk stil med bjerta färger och med arabiska inskrifter öfver inoch utgången. Kring väggarne stå flätade stolar, som inbjuda till hvila, men sätt er icke ned förrän ni bredt en duk öfver stolen, ty den är brännande het. På ett bord midt i salen ligga solfjädrar och böcker för dem, som vilja fördrifva tiden med att läsa under de 25 å 30 minuter som förberedelsen räcker. Luften här är varm, men icke fylld af de vällukter, som turkarne begagna i sina Sankluks. Röd som en kokt kräfta går man omsider in uti Sidschalik er heta salen), som till sin inredning liknar den första, endast mera mystisk. Här är Juften glödande, och likväl andas man med lätthet och välbehag. Den gamla dåsiga menniskan försvinner och man börjar födas på nytt. Man glömmer hela verlden och blir som ett barn, Det är då badtjenaren passar på och vrider och gnider badgästen, tills han är färdig att läggas upp på ett marmorbord, der han får simua. I tvål skum en stund, innan han ställes under duschen, som kännes mild och behaglig, lik ett Jjumt sommarregn. En tysk författare säger, att man går ur dessa bad hvit som alabaster, len som sammet, och ljufligt doftande,. Det är också sannt, och jag vill tillägga: lycklig, ty man glömmer lifvets små förtretlisheter och känner sig kärleksfullt stämd mot hela verlden då man till sist hvilar på sin bädd och andas fritt genom alla porer. Det är ett bad som jag rekommenderar åt alla, och särskildt åt Stockholmspostens redaktion. Den fins. verlden i hufvadstaden tar för närvarande turkiska bad ibal:alongerna, men att de icke äro så helsosamma kan jag tryggt försäkra. Afven uti de fullsatta teatersalon gerna stiger hettan ibland till en fruktansvärd höjd, ty ventilationsappar ater äro okända inom vära teatrar, och tre timmars plåga i en qvalmig och qvätvande luft hör till ett