Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

jag skulle testamentera henne min lunga inlagd i sprit! Man är allt bra oartig i drömmen! Nu har jag skyndsamt kastat på mig kläderna och känner den största ångest för att hon åter skall öfverfalla mig. Min stackars fredliga lilla vrå, der jag hoppades att få dö i lugn, måste således bli till den grad förstörd för mig, och jag kan således icke ens här få dö i ro! Jag måste verkligen gå ut för att se åt om jag icke någonstädes derute kan hitta rätt på något säkrare gömsle. ; På eftermiddagen. Jag har upplefvat stora saker, sett ett högt berg, haft ett äfventyr med en vild mansperson och njutit en berusande dryck af natur och ensamhet. Ehuru jag nu är så trött att jag för hvarje gång jag a epnan i bläckhornet måste göra en särskild, kraftig viljeansträngning, känner jag mig dock invärtes lifvad och stärkt och har hemtat mig från den svåra natten och tilltror mig att kunna bjuda spetsen åt ett helt kaffesällskap af barmhertiga systrar i blonda peruker. Hurn skön min graf är och huru underbart solstrålarne strömma ned derpå, har jag längesedan trott mig veta, och först i dag ha fjällen rätt fallit från mina ögon. Jag tror fullt och fast, att hvad vi i norden kalla solstrålar endast är en imitation, ett slags guldbrons i jemförelse med det äkta, solida, ovärderliga guld, som här blir förslösadt. Jag kräiade helt långsamt framåt genom de stenlagda, kalla och dystra allberna, der jag alltid fryser och der en sällsam. ångest bämmar min andedrägt. Sedan kommer man ut på dyt lilla torget framför den vackra gamla kyrkan. Forts. följer.)