Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

Jag skall komma ofta, jag gör inte många omständigheter med mina vänner, och ni måste finna er uti att jag kanske kommer att tyrannisera er en smula, t det sker endast för ert eget bästa. Hvad nervlidanden angår, så förstår jag mig på dem lika bra som trots någon läkare; de behöfva förströelse, luft och rörelse. Apropos, hvem af de härvarande läkarne har ni rådfrågat? Jag svarade, att jag icke vändt mig till någon läkare och icke heller ämnade göra det, emedan jag ganska väl visste att jag var obotlig. Då hom misstroget skakade på hufvudet, hemtade jag ur min portfölj det pappersblad, på hvilket läkaren uppritat åt mig, liksom på en karta, huru långt förstörelsen redan gripit omkring i rbin lunga. Hon betraktade den med kännaremin och sade: Kära barn, allt det der är bara dumheter; jag känner doktorerne, och ju mera desöga, ja mindre veta de. Jag skulle vilja hålla vad om att det ser helt annorlunda ut i ert inre än på detta papper. Jag sade henne nu, att hon hade all möjlig förhoppning om att få den saken klar för sig, ehuru jag måste afsäga mig vadet, efter som jag tyvärr icke kunde vinna det medan jag ännu vore id lif. Hon hörde mig. endast till hälften, under det jag talade, men fortfor ifrigt och med en så kraftig stämma, att den trängde mig genom märg och ben, att i de minsta detaljer berätta mig alla inöjliga sjukdomshistorier, hvilka hon hade uppletvat och som skulle vittna mot läkarnes otelbarhet, tilldess jag verkligen började att må illa deraf. Jag hade dock ännu så pass mycket mod och besinning att jag förmådde be henne om förskoning. Nu reste hon si ändtligen upp, gjorde vid alskedet en åtbör som om hon velat kyssa mig, tycktes tydligen bli helt förvånad, då jag helt stelt uch