Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

längtan att lära känna mig. Hon hade sett mig ute på kajen, hvilken jag sedan den första ängen icke vidare beträdt, och fattat ett lifligt intresse för mig, emedan jag tydligen var sjuk och tycktes stå så ensam i verlden, och hade genast föresatt sig att tilltala mig nästa gång hon träffade mig, i förhoppning om att hon möjligen på något sätt kunde bli nyttig. — Ty ni skall veta, mitt barn, sade hon, att jag, sådan ni här ser mig framför er, aldrig en enda dag varit sjuk, undantagandes i barnsäng. Mina två söner och tre döttrar äro alla, Gud vare lofvad, kärnfriska menniskor, allaredan försörjda och oifta. Men nu har jag alltifrån mina tidiza år haft en verklig passion för att hjelpasådana stackars menniskor, som icke äro Jika lyckliga som jag, att sköta sjuka och visa öende den sista kärlekstjensten. Min salig man kallade mig alltid den privilegierade lifrädderskan, och en bättre sjuksköterska än jag kan ni inte tänka er. Jag tillhör en generation, inom hvilken man ännu icke visste hvad nerver vill säga, och derföre bekommer det mig inte heller att sitta uppe tio nätter å rad utan att en enda gång sluta till ögonen; ja, till och med operationer kan jag åse, utan att känna det ringaste tecken till svaghet. Jag har helt nyligen kommit hit med en väninna, som svårligen har särdeles långt qvar att lefva. Då den stackars olyckliga blir förlossad, får jag vida mera tid än nu, ehuru hon nästan med våld tvingar mig att att lemna henne för att taga mig en liten motion. Om ni således, mitt kära barn, nåon gång skulle behöfva ett stöd, ett råd, en hjelp, så får ni inte vända er till någon an nan än mig, det måste vi nu på det högtidligaste lofva. Att jag föröfrigt inte ämnar tillåta att ni, såsom hittils, tillbringar edra dagar alldeles allena; förstås af