Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

stolen är precis lika brun och hög och tung, som hennes var. Ett par dåliga taflor, som störde mig, tog jag genast bort och hängde i stället upp mina föräldrars porträtt. Nu förefaller det mig som om jag redan hade bott här i åratal. I ena hörnet, på en konsol af svart trä, är ett krucifix anbragt. Detinger mig många tankar, ehuru det gör att jag känner mig allt annat än stor. — — Nu har jag äfven fått mina böcker, som min far skickat hit efter mig, och nu fattas mig ingenting mer. Han har ätven skrifvit ett bref, alldeles som jag väntade. Draget att finna sig uti det oundvikliga, utan att spjerna emot, har jag af honom. Af Ernst har jag äfven fått sex rader, och han är i Högsta grad belåten med skolan och sina nya kamrater. Från min styfmor var det äfven en helsning, åtminstone står det så i brefvet. Pappa har väl förmodligen skrifvit dit det utan att fråga henne. Nu skall jag skritva hem; huru mycket hellre skulle jag icke göra det, om jag bara visste att brefven icke komme i någon annans händer än min fars! Klockan 10 på aftonen. Hvad det ändå finnes för sällsamma menniskor! For en tizme sedan, då jag satt läsande vid mitt fönster, utan att tänka något: ondt och njöt af den milda qvällsluften — ty solen går redan vid fem-tiden ned bakom det höga Marlinger-berget, och sedan är det ännu flera timmar sommarvarmt, och de östra bergshufvudena stå änpu i ljus — klappade det på min dörr, något som alltid skrämmer mig, emedan det händer så sällan, och en liten korpulent, för mig fulikomligt främmande dam trädde in, helt obesväradt presenterande sig sjelf och på det bjertligaste visande sin