Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 3

— Stölden hos orosshandaren Weber. Som vi förut nämnt häktades för kort tid sedan i Kjöbenbavn betjenten C. F. Holmgren, efter sedan han den 16 sistl. December af en brefbärare, för sin husbonde, grossh. Weber, firman W. Hellgren komp., mottagit I rekommenderade bref. innehållande, enligt firmans uppgift, 1576 rår 82 öre, och med desamma bärifrån olofligen afvikit. Sistl. tisdag bitfördes den häktade af danske poliskonstapeln Gravesen, hvarvid jemväl polisassistenten Oirik medföljt, den senare dock egentligen i afsigt att göra sig förtrolig med svenska polisväsendet. Inställd till förhör i poliskammareun, i dag, dervid Olrik äfven tillstädesvar, erkände ban sitt brott, men ville ej godvilligt redogöra för hvart penningarne tagit vägen, hvarföre och då åtskilliga upplysningar angående detaljer i målet ne enskild väg till poliskammaren ingått, målet lef uppskjutet till nästkommande måndag. — RR tilltag. I Dagbladet berättas: En ung handelsbokbåliare vid namn Hjalmar Sahlqvist, hvilken bodde hos en nära anhörig vid Regeringsgatan, lemnade den 24 November sistl. år sin bostad utan att der sedermera blifva synlig och uti ett bref, som sedermera kom bemälde slägting tillhanda, förklarade han sig bafva fattat det förtviflade beslutet att förkorta sitt lif. Men han ämnade icke ensam gå döden till mötes; en ung qvinna, Emma Hulterström, till hvilken han länge stått i ett förtroligt förbållande, hade beslutit att dela samma öde med honom. Då denna förbindelse med största missnöje åsetts af den unge mannens slägtingar och dessa förklarat sig aldrig skola härtill bifalla, hade de begge älskande öfverenskommit, att, hellre än att åtskiljas, följas åt i döden. Till utförande af detta förtviflade beslut begåfvo de sig ofvannämnda dag i sällskap ut till det vid Liliebolmen belägna värdshus, der de, enligt sedermera erhållna uppiysningar, superade tillsammans. Ingen der på stället förmärkte någon oro hos dem, de läto supån sig väl smaka och till Sist stärkte de sitt mod med den fradgande champagnen. Kl. omkring :8 på aftonen lemnade de värdshuset och efter denna timma voro alla spår af dem försvunna. Väl innehöll det ofvarnämnda brefvet, bland annat, att de begge älskande skulle, sammanbundna med hvarandra, kasta sig i den närbelägna Åhrsta-sjön, men alla försök att genom draggning der påträffa deras lik blefvo utan påföljd. Man började derför till! sist bysa den förmodan, att uppgiften om sjelfmordet vore ett falskt förebir rande och att de i sällskap begifvit sig härifrån, afvaktande bättre tider. Denna tro vann alltmera insteg ju längre det led framåt utan att deras lik föto upp, då slutligen i onsdags eftermiddag man erböll en alltför bedröflig visshet om att de pga begge verkligen genom en sjelfvållad död sjort ett slut på sina bekymmer. Deras döda kroppar återfunnos nemligen i en större vak nära intill Liljeholmsbron och anblicken deraf var i sanning rörande. Likasom de icke velat skiljas åt i lifvet, så hade de äfven, innan de bäddade sin gemensamma graf i det våta elementet, så fästat sig vid hvarandra, att man skulle finna dem tillsummöns, då de en gång flöto upp. Omkring ena bandlofven hade bon bundit ena snibben af cn näsduk och motsvarande ändan deraf var instucken ett knappbål på hans rock. Den önskan, som vid utförandet af denna förening föresväfvat dem, kan väl icke hafva varit något annat än att en sång få hvila i vigd jord vid hvarandras sida, och den olycklige unge menners arhöriga torde nog efterkomma derna hans sista sålunda uttalade bön, ifven om de icke gillade deras förening här i lifvet. pAREETRRA-E ERKSELL E