Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

min vinter i södern kan Komma att blifva Jag skall icke ofta komma att gå ut under popplarne, Jag kände mig allt annat än väl till mods bland de stackars krälande, hostande, fint utstyrda menniskorna, som stapplade omkring med sina drufkorgar på armen och med hvarje bär girigt insögo en smula hopp. De åter, på hvilkas ansigte hopplösheten stod att läsa, föreföllo mig ännu mera främmende än de andra. Det torde möjligen vara välgörande att umgås med olyckskamrater; men då samma öde fostrar olika stämningar, så åtskiljer det som annars skulle förena, och-man känner så mycket tydligare afståndet mellan själarne. Jag har icke sett en erida åt hvilken jag skulle vågat yttra ett ord om min högtidliga och tacksamma sinnesstämning. De hade då utan tvifvel ansett mig för en öfverspänd varelse, en feberpatient eller en hycklerska. Och kan jag väl anklaga dem derför? Det är ganska möjligt att äfven jag mera skulle frukta döden, i fall jag högre älskade or Hvarföre var mitt icke mera behagigt? Era menniskor torde väl äfven kunna föreställa sig med hvilken subiim storhet och tystnad deona natur verkar på en fattig stackare, som under två och tjugo år icke satt sin fot utom murarne till en ömklig, trång, kälkborgerlig liten stad. Man reser allt för mycket nu för tiden för att kunna fatta en sådan känsla. Äfven jag skulle väl möjligen förr ha kommit ut ur vår dystra ödemark, om icke min mors långa sjukdom hade varit, och jag sedan, då hon var död, hade måst ; 1 moders pligter mot min lille brör. denna onderbara dalredan som eti paradis undra sidan, såsom en verklig Guds trädgård, som om vingar redan bure SÅ själ öfver marken. (Förte)