Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

vinter som jag ännu har att ig Jag önskade att åt min älskade bror, min lille Ernst, som ännu är för ung för att kunna fatta lifvet och döden, medelst detta häfte lemna ett minne, som kunde bli honom kärts då han någon gång längre fram frågade efter sin syster och det icke fanns någon som kunde gifva honom ett svar. Men jag inser nu ganska väl att detta var en dåraktig tanke. Bör man väl söka lefva i en dyrbar varelses minne under den sista sjukdomens bild? Det vore bättre att han glömde mig, än att han inpräglade i sitt minne dessa bleka drag, som skrämma mig sjelf, så ofta jag ser mig i spegeln. Afton? Qvaf, mulen luft. Jag har under ett par timmar suttit vid fönstret. Man ser der långt ut i den sköna Etsch-dalen, öfver städsmuren, öfver allten med de grofstammiga popplarne, som stå på stendammen längs den brusande Passer, ned i dalsänkningen, der hjordarne beta mellan de hundra små bäckarne, ända bort till de i ijerran liggande bergen. Luften var alldeles stilla; jag kunde till och med urskilja enstaka röster af de på kajen promenerande; eller förekom det mig endast så? Min värds, skräddarens, barn tittade nyfiket in genom dörren, tilldess jag gaf dem det sista af mitt res-choklad. Huro lyckliga skyndade de icke ut dermed till sin mor! Jag blef derefter helt glad och lugn och kom öfverens med mig sjelf om att jag gjorde orätt yti att frukta för mina samtal med mig sjelf. Afven om dessa blad äro ett testanente — måste de väl derföre redan vara klädda i sorgdrägt? Harjag icke aflägsnat mig från mitt hem, der jag var fängslad med hundrade band, med det fasta beslut, att ännu en gång glädja mig åt fvet och friheten; vck Ån iu uflva