Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

natt! Och god natt du också, min lille Ernst! Hvem har väl i dag fört dig i säng och gratat dig i sömn med sagor? Den 6 på eftermiddagen. Min fru skräddarmästerska har i dag, då hon bar in mat till mig, ifrigt uppmanat mig att icke ständigt sitta inne i mitt rum, med förklaring att det vore så skönt ute på kajen, att man der träffar så mycket folk, och att jag nödvändigt måste söka förströ mig. Jag var icke istånd att göra begripligt för den goda varelsen, att det var mig kärare att samla mina tankar, än att förströ mig och att jag alldeles icke kände någon lust att göra några bekantskaper. Endast att jag ännu är för svag och trött af resan och att de båda branta trapporna falla mig besvärliga, har hon ändtligen fått klart för sig. Nu sitter jag åter och skrifver. Broderiet har jag måst lägga bort, ty det angriper mitt bröst för mycket; äfven värdens lilla dotter, hvilken jag alla dagar tänker gifva undervisning 1 handarbeten, har jag måst skicka bort. Det ligger äfven ett tvifvel i min själ, hvilket först i dag vid uppvaknandet angrep mig, men då också häftigt och brännande, och hvarmed jag först måste komma på det klara. Underligt att jag icke förr kommit att tänka derpå. Jag var så fullkomligt öfvertvoad om att jag handlade rätt. Jag visste så tydligt, att ingen saknade mig hemma, att min far med smärta säg hvarje vresig styfmorsblick, som träffade mig, att jag äfven var öfverflödig för Ernst, sedan min styfmor yrkat på att han, itrots af sin ungdom, skulle skickas i skola, endast för att icke vidare sehöfva. se honom och sörja för honom. Min ar gret, då han sista en tryckte mig till Tut ts Men tet lä dök hans