Sarbonne har ett fruntimmer icke tillträde. Jag tröstar mig, då jag på förstnämnde ställe får höra sådana föreläsare som Ernest Lejouvg. För några dagar sedan hade jag nöjet höra denne snillrike man tala om den reigiösa fördragsamheten inom familjen. Den stora amfiteatern i Collge de France var öfverfylld af åhörare af begge könen, och de som ej fått plats i salen ville likväl ej aflägsna sig fran stället, utan höllo troget ut hela timmen i förstugorna och på gårdarne. Genom enskild bemedling hade jag, tack vare min värdinna och herr Duparis, den litteratör jag flera gånger förut omtalat, blifvitinsläppt på professorsvägen, och en god stund före föreläsningens början befann jag mig ganska beqvämt placerad innanför skranket, helt nära katedern. På samma reserverade plats satt ett stort antal andra fruntimmer, under det sådana äfven befunno sig ibland de öfriga åhörarne, till större delen studenter, som fyllde amfiteaterns bänkar. Jag bör kanske nämna, att föreläsningssalarne här alltid kallas amfiteatrar och äfven äro sådana. De äro mycket enkla och stundom till och med mindre propra, tycker jag. Under väntan på professorn är auditoriet ganska högljudt, till och med ganska skämtsamt, ifall det öfvervägande antalet utgöres af studenter. Väntan blifver lång, då man, som fallet var denna gång, nödgas infinna sig tidigt för att erhålla plats. Slutligen synes en pedell, men det är blott för att se efter, det allt är i ordning i katedern, att stolen står på säkra fötter och att det oundvikliga sockervattnet icke saknas. , Först en stund derefter inträder professorn. Ar han en populär man, som fallet är med Legouve, helsas han med dundrande handklappningar. Han bugar sig och stiger upp i katedern, under det pedellen också bugar sig kanske, ty populariteten återfaller på hela läroanstalten, men han stannar vid katederns fot. Ernest Legouv har ett särdeles fint, nobelt och intelligent ansigte. Han är gråhårig och tyckes vara omkring sextio år. Hans stämma är behaglig, utan att vara särdeles stark. Hans sätt att föreläsa intager till hans fördel, och bidrager att höja den njutning, som föreläsningens innehåll skänker. Det var från samma kateder, Legouve redan för öfver tjugu år sedan föreläste den Histoire morale des femmes, som sedan i bokform gjort sin rund kring den bildade verlden och numera finnes i en förträfflig öfversättning äfven på svenska. Sannolikt är det icke för flertalet af Aftonbladets läsare obekant, att Legouve också arbetat för teatern och bland annat, jemte Scribe, författat Adrienne Lecouvreur,, Bataille de dames och les Contes de la reine de Navarre. Det var i den förstnämnde af dessa pjeser, som Rachel hade en af sina största triumfer. Den för Rachel skrifna, men af henne icke spelade och sedan på italienska öfversatta Medea, i hvilken Ristori utmärkt sig, är också Legouves verk. Att Legouvå är ledamot af franska akademien, behöfver sannolikt icke påpekas. Det är för mig omöjligt att här kunna återgifva Legouves ypperliga föredrag, men en antydan derom anser jag mig likväl böra försöka, ty denna föreläsning tillhör historien om Paris i våra dager. Föreläsaren talade om möjligheten af olika religiösa åsigter inom en och samma familj och med anledning deraf äfven om de religiösa skiljaktigheterna i samhället samt om de i sammanhang dermed vanligtvis framstående politiska meningsolikheterna. Om, sade Legouve, katolikerna stå på den ena sidan, och på den andra befinna sig demokraterna, de fria tänkarne, vännerna af framåtgåendet, hvem bör då först och främst visa sig tolerant? Det böra vi, demokraterna, menade Legouve. Han förstår mycket väl, att ungdomen kan känna sig retad och frestad att blifva intolerant genom det klerikala partiets åtgöranden. Ja, jag erkänner, sade föreläsaren, att då jag erinrar mig med hvilken vördnadsfull uppmärksamhet katolicismen bemöttes af republiken år 1848 och huru den sistnämnda derför sedan vedergäldes; då jag påminner mig, att det var folket som bad de klerikala att välsigna frihetsträden, och att det var just de klerikala, som först ryckte upp dessa träd med rötterna och kastade grenarne på elden; då jag ser hvad som tilldrager sig i våra dagar; då jag läser en påflig bulla; då jag hör vansinniga rop trotsa nutidens samhälle och slunga bannsträlen mot allt hvad vi älska, mot allt hvad vi tänka, mot allt hvad vi hoppas — då känner jag bjertat svälla af vrede och jag är frestad att utropa: välan, krig mot krig, bannstråle mot bannstråle! Men strax derefter säger jag åter till mig sjelf: Nej, nej, icke så! du skall ej förbanna! du skall ej förfölja! Det må motståndarne göra, om deras lära tillåter dem det. Du har ej rätt dertill, ty din religion förbjuder det. Du har ej rätt dertill, först och främst emedan icke alla katoliker likna denna bild af fanatismen, emedan det är många bland dem som äro fördragsamma, rättvisa, frisinnade, eller som åtminstone försöka vara det. Afven katolicismen har ju uträttat åtskilligt godt, menade Legouvt, om icke så mycket i våra dagar, så i fordna. Om man för närvarande känner sig upprörd öfver det onda, den åstadkommer, så får man tänka på att den till och med ännu kanske tröstar några hjertan, aftorkar några tårar och gör en och annan välgerning... Framför allt måste man tänka på att katolicismen numera är den svagare parten och alt dess verldsliga välde snart är förbi. Legouve tror att man numera alldeles icke behöfver frukta det katolska prestadömet. Att darra för det klerikala partiets politiska inflytande anser han nästan löjligt. Han går bra långt således i sitt förakt för detta inflytande, ty att Åot ännna är mancla hatvdanda blan väl sala