MNUES UTL Sild CCUCI, SVI0 ICKE later DIUKAS annorstädes i vårt land. Uti hvarje korridor finns det på hvar sida sex celler, och i hvarje våning stöta sex korridorer ihop i en midtelpunkt, så att en enda vaktkarl kan se öfver alltsammans på en gång. I hvarje cell finnes det en liten träbänk, ett litet träbord och en madrass, och i en sådan cell körde de in min man. Att han då förlorade tålamodet, undrar jag inte öfver. Han hade föröfrigt aldrig haft mycket tålamod. Men ännu värre blef det, då allmänna åklagaren inför rätta påstod, att tretton äro flera än tjugu... Som jag säger, min fru, påstod åklagaren, att det der lilla sällskapet, der min man hade ovanan att tala politik, varit flera än tjugu. Då för tiden var det förbjudet, ser ni, att komma tillsammans och tala om allmänna angelägenheter, så snart de samtalande voro flera än tjugo, och fastän min man och hans kamrater jemte den fördömda spionen alldrig kommit tillsammans till större antal än högst tretton, så bevisade åklagaren likväl att de voro äfver tjugu, och då började det gå omkring kanske i min mans hufvud. Han blef våldsam, stackars Pierre, höll ett tal till åklagaren och domstolen och sade att de voro dels perukstockar, dels skurkar, och då förklarades han vansinnig samt slapp ifrån allt straff, hettes det. Man satte honom i en cellvagn. Det är upprörande att tänka derpå. Jag stod bredvid med mitt yngsta barn på armen, det var inte mer än tre månader då, och såg huru min arme Pierre i tvångströja knuffades in i den ohyggliga vagnen, som har fyra celler på hvardera sidan och en gång i midten. De voro åtta olyckliga, som fördes till Charenton. Der blef min man ännu vildsindtare naturligtvis och efter ett par år var han komplett galen. Nu har han dock inte längre några anfall af ursinnighet. Han gar blott och mumlar för sig sjelf om att tretton äro flera än tjugu. Ack, min fru, jag är bra olycklig, men den gode guden har gifvit mig snälla barn. Huru skulle jag i annat fall kunnat lefva under dessa förskräckliga år? Arma qvinna! Hon gret ymniga tårar, när hon slutat sin berättelse. Jag frågade henne, om hon kunnat förskaffa sina barn någon undervisning. Ja, min fru, svarade madame Lefebvre, de hafva gått i skola. Först sattes dei småbarnskola hos några systrar, sedan kommo gossarne till de kristna bröderna, och min äldste gosse, som nu är i lära hos en snickare i Faubourg Saint-Antoin, kan både läsa och skrifva. Men jag skall säga er, att jag inte litar mycket på hvad systrar och bröder lära våra barn, ty inte har eländet blifvit mindre ibland oss, sedan de började undervisa. Det fordras mod, min fru, för att kunna slå sig fram här i verlden, och inte alla hafva lyckats så bra som jag. Madame Lefebvre har bland annat berättat, att en viss abbe Modeste tillbjudit henne att sörja för hennes barn helt och hållet, om hon sjelf ville taga tjenst hos ett mycket rikt fruntimmer, till hvilket man skulle rekommendera henne. Der skulle hon lefva goda dagar och aldrig mer behöfva tänka på sin utkomst samt äfven veta att hennes barn blefvo väl försörjda. Man fordrade alldeles ingen återtjenst af henne. Hon skulle endast förpligtiga sig att bikta två gånger i veckan för abbe Modeste och att då naturligtvis icke dölja något af hvad som föregick hos hennes matmor. Så lockande det förslaget borde synas för en fattig qvinna med fyra barn, en stackare, som ej förtjenade mer än 1 fr. 75 cent. om dagen, afslogs det likväl af madame Lefebvre. Hon ville ej skiljas från sina barn och hade alldeles icke smak för bikten... Ah, jag känner de der presterna! utropade hon till mig. Madame Lefebvre är blott en simpel qvinna, men tycks hafva en vida bättre omdömesförmåga, än Constance Donnadieu. Den förra har ej heller gjort bekantskap med några spiritister. När skulle jag få tid att sysselsätta mig med sådant der? säger hon. Och inte har jag någon längtan derefter heller. Deremot skulle hon bra gerna, har hon förklarat mig, vilja gå på de arbetaremöten, som nu hållas på flera ställen i Paris och der man diskuterar många sociala frågor, men hon finner aldrig ledighet dertill. Först och främst skall man sköta sitt dagliga arbete, säger hon. Jag tycker om henne för den åsigten. Det fanns en tid, för icke så länge sedan, då man här icke fick komma tillsammans för att öfverlägga om allmänna angelägenheter, så snart antalet af de sammanträdande öfversteg tjugu personer eller så snart polisen ansåg antalet vara större. Historien om Pierre Lefebvre är ett exempel derpå, och det lärer icke vara det enda. Den tiden är nu förbi. Den kejserliga regeringen har insett nödvändigheten af att något litet släppa efter de strängt hållna tyglarne. Numera hörer man dagligen talas om talrikt besökta sammankomster, der öfverläggningsämnet onekligen är allmänna angelägenheter, om det ock allt fortfarande är förbjudet att sysselsätta sig med den egentliga politiken. Det är dock endast bland kroppsarbetarne, som dessa sammankomster hållas, men ej blott bland arbetare, utan äfven arbeterskor. Man öfverlägger isynnerhet om arbetslönerna och annat sådant, som närmast rörer arbetsklassen, men sväfvar också kanske ej så sällan ut på de stora samhällsproblemernas område, der den franske arbetaren, oaktadt sin stora intelligens, hvilken onekligen är större än andra nationers, genom sin okunnighet, som är en följd af den dåliga folkundervisningen, blifver lätt narrad att trassla in sig i opraktiska teorier. Mången gång har jag önskat att bivista ett sådant arbetaremöte, men en viss blyghet, som följt mig från hembygden, har hittills afhållit mig. Jag inser mycket väl att det är malplacerad blyghet och skall väl en gång försöka att öfvervinna den. Hvad man berättat om våldsamma uppträden på dessa möten, lärer väl icke vara alldeles öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Den franske arbetaren har aldrig gjort sig känd för att vädja till knytoäfven. Han brukar begagna anara vapen. Nog kan han bullra alltför mycket, tycker den som ej är van att ameås med honom. men efter allt hvad jag