Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) XIX. Madame Lefebvre är en lika okunnig qvinna, som syster Felicite, och har liksom denna också gjort bekantskap med abbe Modeste, men resultatet af bekantskapen har icke blifvit detsamma. Jag har händelsevis lärt känna denna madame Lefebvre. Hon är hvad man kallar en qviona af folket, en arbeterska, hvilken i saknad af uppfostran har svårt att reda sina begrepp i många stycken, men synes dock alltid ledas af en naturlig känsla för det rätta. Under ständig strid mot fattigdomen har hon icke dukat under, utan blifvit starkare och bättre. Jag är glad öfver att hafva lärt känna denna qvinna och tror att det finnes många, som likna henne, under det att antalet af dem, som likna grefvinnan de Bassancourt, kanske icke äro så många, som jag i början af mitt vistande i Paris verkligen trodde. Huru mycken lifskraft måste icke finnas hos denna nation, säger jag ännu en gång. Hvilka förträffliga qvinnor skulle icke detta folk hafva att framvisa, vm undervisningen och uppfostran kunde ledas in på en bättre väg, om det presterliga inflytandet, som i sjelfva verket ännu är större, än hvad jag någonsin förut kundeförmoda och är hvad man kanske i allmänhet tror, då man talar om det fritänkande Frankrike, om detta mörkrets välde kunde kraftigare motarbetas. Jag tror icke att jag fäster för stor vigt vid de förhållanden, som bero af den felaktiga uppfostran och den usla undervisningen. Hrr statsekonomer hålla sig kanske till beskaffenheten af qvinnornas arbete, till det demoraliserande inflytandet af samarbetet i fabrikerna, men jag tror icke att detta är hufvudsaken och jag tror äfven att de olägenheter, som deraf uppstå, skulle blifva betydligt förmildrade, om arbeterskan rycktes ur okunnighetens mörker. Madame Lefebvre har ofta arbetat för mitt värdfolk, och äfven jag har varit i tillfälle att gifva henne någon arbetsförtjenst. Hon är icke annat än sömmerska, det sämsta af alla qvinliga yrken, och hon är redan tör gammal att lära sig något annat. Hon strätvar dag och natt för sig och sin familj. Nyligen har hon lyckats förskaffa sig en symaskin, på hvilkens inköpssumma hon gör afbetalningar i hvarje månad, och nu börja hennes vilkor något förbättra sig, men ander många år kunde hon icke förtjena mer än 1 fres 75 centimer om dagen, på hvilken eländiga dagspenning hon hade att försörja fem personer. År ni enka, madame ? frågade jag henne en gång, då hon talade om sina barn, hvilka nu börja kunna bidraga till husets underhåll. Ack nej! svarade hon med en suck. Bättre vore om min man slutat sina dagar. Den olycklige ha i många år varit instängd på Charenton. Stackars madame Lefebvre! Er man är då vansinnig? Ja, nu är han det. När han fördes till Charenton, var han det icke. Jag vet det, men mitt vittnesbörd betydde ingenting. Han var våldsam, det medger jag, mer inte sinnesrubbad. Min man var en rask arbetare och en god familjefader. Sällan gick han på krogen, men kanske alltför ofta uti ett sällskap, der ian sysselsatte sig med politik. Det var just hans olycka. En eländig polisspion hade kommit in i sällskapet, som då blef tretton personer, och då skulle det naturligtvis gå på tok. Ni tror då på tretton såsom ett olyckstal?, frågade jag, som hittills ansett obenögenheten mot trettontalet vara endast en svensk vidskepelse. Om jag tror derpå? återtog madame Lefebvre och betraktade mig med ett uttryck af ötverraskning: Den saken lärer väl vara