Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 3

I jgjorde ansprak, sa tycka VD — saga klar gandena — att målet på det sätt kan lät tast afgöras, att alltsammans underlägge: kronan. I ett annat besvärsmål rörande vägrad åborätt och skatteköp till hemmanen Kostberga m. fl. under Ellinge gård har Tullbergs penna .läfven anlitats. Till stöd för anspråket att IK. M:t genast skall insätta arrendatorerna i Iden eganderätt, som deras förfäder haft, åbeIropas Landslagen, Konungabalken, RedukItionsstadgan, Indelningsförfattningen, flera Iriksdagsbeslut och till sist konungens nodiga I Throntall, som ej i glömskning bör falla. Rörande dessa besvär, som upptaga flera tark, yttrar motparten, att de äro orediga, Itumultuariska och derföre obegripliga och för den skull omöjliga att med en grundlig förklaring bemöta — ett omdöme, hvari kammarkollegium äfven med skälinstämmer. Samma omdöme kan med lika skäl fällas om de 23 personernas besvär derötver att ej frälsehemmanen i Baldringstorp förklarats vara af krononatur. I dessa besvär återfinner man både Tulibergs egendomliga tankegångar och handstil. Bland bilagorna förekommer ett utdrag af 1706 års jordebok — i afskrift verkställd med en i renskrifoing ytterst oöfvad hand. Handlingen slutar sålunda: Rätt atdrag betyga: Joban lagerman. N. Rosen i K. Kammar Salligium. — Vdmeras af L. Larsoo; B. Andersson (begge synbarligen föga skrifkunniga). På den vidlyftiga besvärsskriften för 93 arrendatorer af hemman i Rödinge har Tullberg nedlagt stort arbete. I detta liksom i alla öfriga besvärsmål erinras K. M:t derom att Möndigheterna utan afseende på lag och rätt bifalla hvad Herremännen begära. Anmärkningen att klagandena underlåtit. efterkomma kammarkollegii föreskrift att ställa borgen för kostnad och skada, besvarade Tullberg med yrkandet om borgensfrihetn, enär klagandena föra talan för omyndiga, Kyrkan och Kronano. De 92 klagandenas namn, hvarmed besvä-! ren äro försedda, ha skrifvits med samma hand, men för att göra besvären så mycket kraftigare har Tullberg med egen hand efter namnunderskrifterna tillagt, att innehafvaren (af besvärsskriften) är i —allo deras ombud, och att de sjelfva undertecknat sina namn och utan afseende till hemmantalen anhålla att hela Röddioge socken blir förklarad vara alla af krononatur. Mot alla besvärsskrifterna skulle anmärkningar? kunna. göras. för. sådana väsentliga formfel, att besvären redan af detta skälicke hade behöft till slutlig pröfning upptagas. Men K. M:t har å sådava formfel ej mer än i ett fall fästat afseende, då motparten uttryckligen yrkat att, enär föreskrifven borgen för köstnad och skada ej åtföljt besvären dessa icke till pröfning måtte upptagas. Enligt hvad i Posttidvingen meddelats, ha samtliga besvären af K. M:t ogillats, hufvudsakligen på den grund, att det ej tillkom admivdistrativ myndighet att befatta sig med frågor om egand?rätt till eller dis osition af sådana hemman, hvarom här tvist uppstått. Man torde göra den frågan, hvarföre ej Tullberg i egenskap af så många arfendatorers af frälsehemman och lägenheter rädgifvare, vid häradsrätt gjort något af desså mål anhängigt och sålunda underkastat eganderätten till de omtvistade hemmanen behörig prötning. Men denna underlåtenhet förklaras ganska lätt. Vid häradsrätten hade hans klienter kommit tillstädes, de skulle fått kunskap om hvad motparten anfört till svar på käromålet, och Tallberg inser ganska väl, att hans oförmåga att bevisa det som måste bevisas, kommit till full åskådlighet. . Den väg hav har vält, att börja hos konungens befallningshafvande, att fortsätta i kammuarkollegiom och, att:sluta hos K. M;t, har vida lättare vidmakthållit hans inflytande på och hans förtroende hos allmogen. För dem har han naturligtvis uppläst de långa besvärsskrifvelserna, som enligt allmogens åsigt ådagalagt Tullbergs djupsinnighet och stora förmåga att föra deras talan. Han har gjort sig till allmegens målsman, och de ha villigt och rikligt betalt honom: Han har icke tvekat att låta flera pretendenter, som icke varit med från början, få komma med, låtit dem underskrifva besvären till K. M:t och intalat dem, att derigenom skuile äfven deras önskan om skatteköp bifallas. Vid besvärens ingifvande har han alltid utlöst diariibevis — han hår till och med ifrågasatt att utlösa ett särskildt diariibevis för hvarje person, som underskrifvit en besvärshandling, och nämnda bevis har han kallat frisedeb och intalat sina klienter att på grund af densamma voro de tfrikallade från skyldigheten att fullgöra ingångna arrendekontrakter. I alla besvärsskrifterna är naturligtvis tankegången lika, i alla förekomma vissa kraftord, hvilka, till åstadkommande af desto större: effekt, dels understrykas, dels upprepas två gånger; men ju större det antal personer är, hvars talan ban i samma besvärsskrift förer, desto vidlyftigare skrifver han och upprepar samma sak så mycket oftare.