Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 2

Fruntimren voro klädda i stor toilett såsom att gå på Stora operan, herrarne uti vida byxor, långa västar och castor-hattar samt ljusgula handskar; betjenterna följde efter med sjalar och guider. En cicerone gick framför hela massan och rabblade på neapolitansk italienska: Ecco la casa de Döomede, sepolto nella suiere della Vesuvio atlanta anni doppa Gesu Christo. Ecco la porta dErcalano. Ecco la casa di Casus Ciuss, Ecco signon TAmfiteatra etuete. Sällskapet passerade långsamt ofvanför dessa vördnadsbjudande ruiner med stum beundran, de hörde på ciceronen alldeles som de förstode hvart enda ord han sade. Herrarne lorgnerade Herculani tempel och sade: Very nice, very nice, men de visaste af dem sökte i lord Byrons verser som han egnat Italien och de funno: Förgänglighetens drottning, verldens herrskarinna, hvart har din rakt flytt? du har lagt dig i din graf och Rom är nu blott en ruin. Ack! De söka förgäfves att finna något om Pompeij. Shoffield frågade Micali om han visste hvem som var den förnämsta knifsmeden i Pompeij på sin tid. Micali lade armarne i kors, höjde på axlarne och svarade intet. Buxton, som hade lärt sig italienska i London af en fransman som ingenting kunde, började ett samtal med ciceronen. Han tog ett ord ur minnet, rådbråkade det länge med tungan för att gifva det utseende af italienskt, men förgäfves; ciceronen förstod det ej. Detta samtal tog snart slut, hvarpå Buxton tog upp en liten hammare. och slog, med min af en liebhaber, den sakta på en kolonn i Isis tempel; ett stort stycke föll derur; han tillbjöd fruntimren och de öfriga af sällskapet ett minne deraf, och rhan fyllde tre sjalar med lerbruk och stenar, hvilket allt anförtroddes åt betjenterna,